Santa Marta, Colombia 2

Imorgon tar vi flyget hem till Sverige! Micke oroar sig för att han ska behöva använda strumpor och långbyxor. Jag tycker det ska bli skönt att slippa svettas så kopiöst. För det är varmt här. Sanslöst varmt. Termometern skiftar mellan 30 och 31 grader när vi lägger oss på kvällen, på dagen är det ännu mycket varmare.

Ska man dessutom jobba gäller det att ha både svettband och en trasa tillgänglig

Vi ligger i marina med fri tillgång till internet. Varje morgon läser vi nyheterna från Sverige och sedan går vi igenom dagens väder från sådär sex olika vädersajter; passageweather, windity, windguru, acuweather, windfinder och en colombiansk sida. Det innebär att vi får sex olika versioner av hur vädret ska gestalta sig och ändå stämmer ingen. Vi drar därmed slutsatsen att vädret i Santa Marta är väldigt svårt att sia om. Ofta påstås det att det ska regna och åska en del under dagen. Förvisso regnar och åskar det en del över Sierra Nevada, de höga bergen som omger Santa Marta. Men på de två veckor som vi har varit här har vi bara fått oväder över oss vid två tillfällen. Vid det första tillfället hade vi just avslutat vår plastning av ankarboxen och det var alltså väldigt olämpligt med regn. Vid det andra tillfället var vi ute och gick och en bra bit från Eos när det brakade loss på himlavalvet.

Vad skulle vi ute i det här vädret att göra???

Vår första tanken var att vi nog borde ta en taxi tillbaka. Men sedan blev det ändå att vi gick. Vi har nu lärt oss att det finns inte en dagvattenledning som förmår svälja sådana regn i Santa Marta. Samtliga gator i staden förvandlades till kanaler och vi fick vada oss över gatukorsningarna och noga akta oss för bilisterna som orsakade vattenkaskader när de åkte förbi.

Vi har faktiskt jobbat rätt mycket trots värmen. Vi vill ha Eos seglingsklar när vi kommer ner.

Från sittbrunnen kan vi varje morgon, lagom till frukosten klockan sju, beskåda flitiga människor som svettas inne på gymmet eller hoppar runt i en gympagrupp ute på terrassen. Vi svettas redan då, utan våldsamma aktiviteter, i vår allroundklädset dvs. badkläder.

Utsikt från sittbrunnen

Lite senare kan vi beskåda badarna som anländer till stranden en liten bit bort och sedan har vi alla som vandrar ut på piren strax intill. De senare tar foto från alla möjliga och omöjliga vinklar på sig själva och varandra.

Vandrar vi in bland gatorna häpnar vi över alla tusentals vagnar och stånd som kantar trottoarerna; frukt, grönsaker, kläder och tingeltangel. Här finns allt att köpa och ofta för en billig penning. Vill man ha en liten kopp espresso går det också bra, det finns många som säljer kaffe från stora termosar. Hur kan någon klara försörjningen på det?

Det är liv och rörelse på Santa Martas gator
Vi frossar i frukt och grönsaker nu…

Eos ska få en sista finputsning under dagen. Det gäller att tvätta bort alla spår av salt som kan tänkas finnas i tyg och på trä. Hur nu det ska gå till när svetten droppar från ansiktet samtidigt som man städar kan man ju ibland fråga sig? Vi gör så gott vi kan i alla fall och hoppas ansträngningarna hjälper. Vi vill ju inte komma tillbaka till en båt full med mögel. Vårt gamla förvaringskapell har också kommit upp för att skydda båten mot solen. Nu är det snart bara väskorna som ska packas.

På återseende kära läsare när vi kommer tillbaka i september!

Annonser

Santa Marta, Colombia

Två dagar efter att våra besökare hade lämnat oss var vi på väg tillbaka till Guna Yala igen. Kylskåpet var åter fyllt med mat och vi hade konkat hem dricksvatten i många dunkar. Nu räknade vi inte med att komma till en riktig affär förrän vi var i Colombia och när det skulle bli tja, det bestämde vädret över. Vi har numera en vacuummaskin i båten och det är en riktig räddare i nöden då vi inte har frys ombord. En färsk bit kött håller gladligen i åtta- tio dagar i kylskåp när vi har vacuumpackat det och tillreder man köttet först så håller det ännu längre.

Kingfish mackarel smakade också väldigt gott till middag!

Vi var lite bekymrade hur vi skulle göra med utklareringen från Panama eftersom alla myndigheter inte längre är stationerade i Guna Yala. Men det visade sig inte vara något problem alls. Vi kunde helt lagenligt fixa seglingstillståndet till Colombia redan i Linton ett par veckor innan vi lämnade landet och sedan bara få våra pass stämplade i Porvenir i Guna Yala innan vi seglade därifrån. Ibland är inte myndigheterna alls så krångliga som man räknar med!

Åter i Guna Yala

Det var varmt i Guna Yala. Det märktes att denna delen av världen var på väg in i den heta, blöta säsongen då vindarna är svaga och skiftar i vindriktning. Molnen tornade upp sig vid fastlandet och ibland nådde både regn och åska ut till oss ute på öarna.

Fortfarande används kanoter för att ta sig långa sträckor mellan öarna. Här är det vatten som transporteras.
Mast och segel ligger ofta hoprullad i kanoten för att kunna sättas upp då vindarna är akterliga

Eftersom det inte blev mycket promenader i land av naturliga skäl (öarna är väldigt, väldigt små) så passade vi på att snorkla så mycket som möjligt. Guna Yala har fortfarande en väldigt vacker undervattensvärld även om vi tyckte det fanns mindre fisk och rockor än vi upplevde för tio år sedan. För övrigt latade vi oss en hel del och det är riktigt härligt ibland!

Vattnet var över 30 grader!

Alla seglare vi pratat med har sagt att det numera kommer ut båtar som säljer frukt och grönsaker i ankarvikarna. Under de tolv dagar vi var i Guna Yala dök där minsann inte upp en enda båt förrän vår allra sista kväll. Då hade vi letat förgäves efter frukt och annat i tre byar och många små affärer. Sammanlagt hade vi lyckats inhandla några kilo potatis och fyra stora lökar under dessa försök men ingen frukt. Jo, en gunabåt kom ut och sålde gröna bananer, men de hann ju inte mogna förrän vi var i Colombia. Vilken torftig diet indianerna måtte ha?

Äntligen frukt och grönsaker!!!

Internet finns på vissa öar men är mycket, mycket långsamt. Vi hade ett digicel simkort som vi hört skulle fungera i Guna Yala. Vi hade gjort tappra försök att aktivera det flera gånger men utan att lyckas. Vi hade också försökt få några inhemska personer att hjälpa oss i Nargana men utan att de klarade ut det. När vi besökte immigrationen i Porvenir för att få utresestämplar i passen satt en polis och knappade så flinkt på sin telefon. Sista försöket, tänkte vi, och undrade om han kunde aktivera simkortet åt oss på sin telefon. Det tog väl en minut så hade han fixat det och vi var förstås glädjestrålande! Nu visade det sig att internetet var otroligt dåligt de sista få dagarna vi var kvar i Guna Yala så vi fick väl inte någon glädje av simkortet ändå. Men kortvågsradion har varit vår enda källa till väderinformation förr, så det fick duga den här gången också.

Det går att klara sig utan internet…

Det är endast 300 sjömil till Santa Marta i Colombia. En ganska liten sträcka i långseglarsammanhang. Men vi skulle ta oss mot vind och vågor och kanske få både regn och åska över oss… Men gribarna visade på svaga vindar och de var faktiskt så svaga att vi fick förlita oss på motorn första delen av resan. Sista dygnet seglade vi dock sakta, sakta för att inte komma fram för tidigt. Men vindarna är inte att lite på utanför Santa Martas höga bergskedja och när natten kom friskade vindarna i vilket gjorde att det gick alldeles för fort. Så med enbart en lite bit genua ute seglade vi fram och tillbaka utanför målet för vår segling och var lyckliga när dagen äntligen grydde och vi kunde ta oss in i hamn.

Gatuhandel i Santa Marta. Nu har vi ingen brist på fin frukt!

Nu ligger vi förtöjda i Santa Marta marina och här ska Eos ligga i vattnet under fyra månader då vi är hemma i Sverige. Vi ligger mitt inne i staden och har ett trivsamt stadsliv runt omkring oss. Det känns som om vi kommer att trivas här och som omväxling är det väldigt trevligt med den bekvämlighet livet i en stad erbjuder.

Vi lär dock inte få lata oss så mycket. Micke jobbar hårt med att laga en läcka i ankarboxen som har gjort att vi fått inte lite, lite vatten i förpiken. Vi är länge undrat hur det kom in men nu är det mysteriet löst. Botten i ankarboxen var inte tät och behöver plastas om. Skönt ändå att det upptäcktes innan mycket vatten kunde tränga in. Så efter lata dagar i Guna Yala är det nu arbete som gäller.

Portobello 2, Panama

Guna Yala eller San Blas, som spanjorerna en gång namngav området, består av några hundra små vackra sandöar omgärdade av korallrev och en smal landremsa av Panamas fastland. Här bor gunaindianer sedan lång tid tillbaka. Det är ett stolt folk som håller strängt på sina traditioner och som på många sätt lever likadant som de gjort i århundranden. För tio år sedan besökte vi Guna Yala och förälskade oss i detta område som på många sätt påminner om ”Söderhavet”.

365 små söderhavsöar

Vad hade då hänt på tio år? Det mest påtagliga var hur turismen blommat upp. För tio år sedan mötte vi enstaka backpackers och för övrigt bara seglare. Nu var det horder av folk som dagligen kördes ut till de populäraste öarna, ibland bara för ett besök över dagen och ibland för att campa eller bo i enkla semesteranläggningar (hyddor).

Spartanska restauranger finns på många öar och öl och vin är lättåtkomligt till skillnad mot när vi var här förra gången. De ekonomiska gunaindianerna gör också affärsverksamhet av sina vackra öar vilket innebar att det ibland kostar några dollar att få gå iland på en ö…

Alla gifta kvinnor klär sig fortfarande på traditionellt sätt

Till Guna Yala hade vi lockat min syster Agneta och svågrarna Lasse och Ralf. De kom med taxi från Panama City. Det finns bara en enda väg till Guna Yala och den går till fastlandet intill Cartiöarna. Med telefoner som bara fungerade ibland och utan internet blev det lite förveckling innan vi hittade varandra. Men så kom de och lilla Eos blev hem för fem personer i tolv dagar.

Tre ”blekansikten”på Coco Bandera Cays

Under åtta dagar seglade vi omkring och ankrade utanför den ena vackra ön efter den andra. Vi besökte också den ”moderna” ön Nargana, som inte är lika traditionell som många andra av samhällena. Förutom att visa våra gäster på hur en by ser ut så hade vi förhoppning om att kunna handla lite mat. Men mataffärerna visade sig vara lika små och med lika ynkligt innehåll som för tio år sedan. Lite frukt och grönsaker och ett antal kunabröd var allt som letade sig ner i ryggsäckarna. På ett sätt var dock en affär moderniserad. En stor platt-tv hängde på väggen i affären och på så sätt fick vi reda på att ett otäckt attentat skett i Stockholm.

Skolbarn i Nargana

Ett välfyllt kylskåp, lite hemmagjorda konserver, gott om goda drycker och gemensam fantasi gjorde dock att vi klarade mathållningen utan några större problem. Ett par gånger köpte vi lobster (klolös hummer) av gunaindianer som paddlade förbi ankringen. Vi provade också Guna Yalas restauranger vid ett två tillfällen. Dock stod sig Eos kök bra vid jämförelse.

Lobster till middag. Fram med stora grytan

Våra gäster visade också en god vilja att spara på duschvattnet och höll sig till rimliga nivåer av vårt begränsade sötvattenförråd. Vilket innebar en till tre liter vatten i duschflaska beroende på om man skulle tvätta håret eller inte. Försök med det därhemma om ni kan!

Undervattensvärlden är också vacker i Guna Yala

Så småningom tröt dock både mat, vatten och pengar och vi seglade till Portobello med hela besättningen. Det var också planerat för att våra gäster skulle lämna oss där. Tyvärr blev de två sista ankringarna de gungigaste på hela tiden. Den sista så gungig så att Lasse, som låg ute i sittbrunnen, var på god väg att kasa ner på golvet. Det var en trött besättning som såg dagen gry och trötta gäster som beslöt att lämna Eos en dag i förtid… Tur var nog det. För när Agneta, Lasse och Ralf sov gott på hotell i Panama City natten som följde så hade vi skyfall och åska i Portobello. Jag lär väl få höra mer än en gång att jag påstod att ankringen i Portobello var så lugn och fin…

Agneta och Ralf passade på att fylla år hos oss! Då blev det tårta och ”champagne” förstås!

Vi blir nu kvar i Panama ytterligare en eller två veckor innan vi fortsätter mot Colombia.

Portobello, Panama

Eos kom upp på land en torsdag morgon och sjösattes igen på måndagen. Fyra hektiska dygn då vi slet från morgon till kväll. Vi var inte ensamma om att ha båt på land och det var många som förvånades över vilken energi vi lyckades uppbåda i värmen. ”När jag gick hemifrån tog ni upp båten och när jag kommer tillbaka är den redan bottenmålad…” var en av versionerna vi fick höra. Men vi ville ner i vattnet så fort som möjligt och än har vi inte börjat leja bort jobbet. Fast visst kommer tanken ibland att det hade varit skönt att slippa det slitiga vaxningsarbetet…

Renslipning, grundfärg och tre lager bottenfärg. Här går det undan!

Ibland blir det arbete som man verkligen inte tänkt sig, Vi fyllde vatten i alla våra lösa flaskor som vi använder till duschvatten innan vi upptäckte vi att det flöt alger i vattnet. Vattnet i Linton marina kommer från bergen men kvaliteten är ändå inte den bästa. Så vi hällde ut allt vattnet igen och silade nytt vatten genom i bomullsduk tillbaka i flaskorna. Resultatet blev hur bra som helst, men det tog tid.

Rent vatten på gång…

Med myggnät, myggspiraler och mängder av Mygga A klarade jag mig trots allt riktigt hyggligt från att ätas upp på land. Myggorna är föga intresserade av Micke vilket inte känns helt rättvist. Därför kändes det extra härligt när det var dags för Eos att hoppa i sjön igen.

Stor kran till liten båt

I den här delen av världen får man som ägare inte göra någonting när det gäller att ta upp och ner båten. Inga tampar som ska hållas i eller stöttor som man ansvarar för. Allt sköts av marinapersonal och de är många och det tar en förfärlig tid. Micke var visserligen med och såg till att lyftbanden var rena så inte Eos nyputsade skrov skulle smutsas ner direkt. Jag kunde ägna mig åt fotografering.

Ny bottenfärg efter bara sex månader- måtte denna fungera bättre!

Nu befinner vi oss i Portobello åtta sjömil från Linton. Det är en liten by med historiska anor. Hit förde spanjorerna oändliga mängder guld och silver som de sedan skeppade vidare till hemlandet. Här finns gott om gamla ruiner från den tiden.

Bland fornlämningar i Portobello

För övrigt är Portobello en lite sömnig ort med tre kinesbutiker med lite av varje i. Frukt och grönsaker handlar man från pick ups som då och då kör igenom samhället. Vill man ha lite mer att välja på får man ta bussen fyra mil bort till Sabanitas. Vi bunkrar för fullt nu. Om några dagar ska vi vara i Guna Yala (San Blas) och där finns mycket lite att handla.

Portobello från ovan

Alla länder vi har varit i är olika på många sätt. Inte minst vad det gäller mat. Trots stora butiker i Sabanitas är vi inte riktigt nöjda med köttdiskarna. Dessutom vet vi inte alltid vad det är bakom disken och det är inte alltid lätt att fråga. Vi tog en chansning en dag och köpte ett stort fint, rött kött som hette ”lomo de mulata”. Jag trodde säkert det var nötkött men det luktade lite konstigt konstaterade vi hemma i båten. Varken ordbok eller internet löste mysteriet för oss. Men vår kubanske svärson visste besked: Det var häst vi hade köpte!

Nu vet vi att det var häst vi åt. Riktigt gott faktiskt!

Nu ska det bli väldigt roligt att segla i Guna Yala igen. Vi var där för tio år sedan och tyckte det var som Söderhavet. Vi får dessutom besök av min syster och två svågrar! Det ska bli roligt!

Linton Bay, Panama

En riktigt blåsig vecka fördröjde vår segling till Panama. Men tack vare att båten framför oss lämnade ankringen kunde vi ankra om och lägga ut lite mer kätting. Vi är väldigt, väldigt nöjda med vårt Rocnaankare som faktiskt aldrig har svikit oss. Men det skadar ju inte att lägga ut lite extra kätting när vinden viner i byarna. Nu blev inte blåsten så intensiv som vi trodde den skulle bli så det hindrade oss inte från att åka i land under de här dagarna.

Middag hos Liv och Magnus på Nanny

Som tur var var vi inte ensamma om att invänta bättre väder. Vi umgicks en del med besättningarna på Nanny och holländska båten Helena. Den sistnämnda båten hade fått masthaveri på väg till Jamaica. En infästning på masten hade brustit och på ett ögonblick föll hela masten. De hade fått stanna på San Andrés i nio veckor för att göra upp med sitt försäkringsbolag. Olyckan berodde inte på dåligt sjömansskap i det fallet. De är erfarna och noggranna seglare. Men en katamaran hade under samma period ränt rakt upp på ett rev utanför Jamaica. Båda besättningsmännen hade sovit!!!

Reaggie och god mat på restaurang

Men vindarna bedarrade och vi tog ut kursen till Linton Bay i Panama. Fullmåne och ljusa nätter, då är det riktigt fint att nattsegla. Ta i trä, men väderprognoser är rätt så tillförlitliga nu för tiden och vi förvånar oss över hur bra de stämmer. Efter dryga två dygn kastade vi ankare i Linton Bay bland massor av båtar. Fiskelyckan var med oss och trots att vi tyvärr tappade den fina guldmakrillen så fick vi ändå två tonfiskar att förgylla kosten med.

Linton Bay marina där Eos ska upp på land

Vi har nu varit här i sex dagar och hunnit med en hel del. Vi har fått tid för upptagning av Eos på land i nästa vecka. Vi är inte alls nöjda med den gamla bottenfärgen så nu ska botten målas om med annan färg.

Så ser bussarna ut här

Vi har också varit en tur till Panama City med buss. Gamla amerikanska skolbussar trafikerar landsbygden i Panama. De är tämligen obekväma och fylls emellanåt med fruktansvärt mycket folk. Lägg då till att rondören hos medelpanamanen är tämligen stor och att välfyllda matkassar också kräver utrymme. Endast en ingång gör det till en mycket besvärlig och närgången historia att försöka ta sig in och ut. Men stämningen är god och ingen blir sur för lite stötar i svängarna.

Rätt skönt ändå när vi i Colon kunde byta till en modern, bekväm buss med airkondition för resten av resan till Panama City.

Det blev några hektiska timmar i huvudstaden då vi bl.a. fick guida den nyblivne taxichauffören över Google Maps för att vi skulle hitta till våra affärer. Men så småningom kom vi hem med nio meter kapellväv och lite andra nödvändiga saker. Nu ska jag sy nya solskydd. Och Micke har också lite att pula med för vi har just upptäckt att länspumparna, både den manuella och den elektriska inte fungerar riktigt som de ska. Det finns alltid något att göra…

På internetkafé för att skypa och sätta in resebrev

Men solen skiner på oss, fåglarna sjunger, aporna jagar turister på Isla Linton och vi har det rätt gott för övrigt!

San Andrés, Colombia

Mopedåkning är utan tvekan det vanligaste färdmedlet i Providencia. Men några regler verkar inte gälla här. Inga backspeglar på fordonen och inga hjälmar på åkarna och man färdas många på varje moped, tre-fyra stycken är helt normalt och ibland hänger ett litet spädbarn över en axel. Men det är en liten ö med en liten befolkningsmängd så trafiken är inte så hetsig som tur är. Micke och jag vågade oss också ut på en tur runt ön. När vi kom till södra ändan av ön lämnade vi mopeden för att klättra upp till öns högsta topp, The Peak eller El Pico som den helt enkelt heter. Det blev en svettig vandring i en och en halv timme tills vi kunde beskåda 360 grader runt hela ön från en molnfri himmel.

Vi kunde se ända bort till ankarviken
Vi kunde se ända bort till ankarviken
På öns högsta topp!
På öns högsta topp!

Så blev det dags att lämna Providencia och segla söderut till San Andrés, en annan liten ö som tillhör Colombia. 60 sjömil är ingen bra sträcka för Eos eftersom båda öarna är kringgärdade av grundområden. Återigen fick det bli en nattsegling med hårt revade segel för att det inte skulle gå för fort. När ljuset kom på morgonen den 21 februari letade vi oss in till ankringen vid huvudorten. Vi kände direkt att vi hade bytt ner oss… lämnat den vackra ankringen i Providencia till en stökig plats med containerhamn i ena riktningen och massor av höga hotell i den andra.

Inte lätt att järmföras med Providencia...
Inte lätt att jämföras med Providencia…

Det var svårt att hitta en bra ankringsplats eftersom fiskebåtar upptog det mesta utrymmet och det var svårt att få ner ankaret ordentligt eftersom ankarbotten var väldigt hård. Dessutom for den ena lokalbåten efter den andra runt oss i högsta fart och skickade svall mot vårt skrov.

Ankarviken i San Andrés
Ankarviken i San Andrés

Men det första intrycket är sällan det riktiga och San Andrés har fördelar också. Det går t.ex. att få vatten här och det var riktigt skönt att få fylla upp vattenförråden igen och få kläderna rena. Här finns relativt stora affärer med ett rikt sortiment, långt ifrån Cayman Islands-standard, men å andra sidan med betydligt bättre priser. Och inte minst så ligger svenska båten Nanny här. Vi träffades senast på Curacao och nu har de varit på platser som vi ska till och vi har varit på platser som de ska till. Så det finns en hel del att avhandla.

Colombianska turister kollar in ankarliggarna
Colombianska turister kollar in ankarliggarna

San Andrés är de rika colombianernas semesterparadis. Här trängs restauranger med märkesbutiker nära den långsträckta stranden. Tur för mig som fick leta mig in i en skoaffär av den enkla anledningen att mina sandaler var totalt utslitna. Vi går mycket och vi vill gå mycket och det sliter hårt. Hårdare än jag anat som alltid har handlat mina skor i Sverige. Men när knäet började protestera på ena benet och hälen på den andra då var jag glad att vi var på en turistort med många butiker.

Nu är mina ben glada igen!
Nu är mina ben glada igen!

Om någon undrar hur det har gått med malen kan vi berätta att fyra runder med sanering och puppeletande och giftbesprutning verkar ha gett resultat. Nu har vi inte sett en enda mal på en vecka. Dessutom har vi fått malkulor av Liv på Nanny som råkade ha sådana i sina förråd, så nu är vi preparerade inför framtiden!

Det är väldigt vackert här också
Det är väldigt vackert här också

Vi ligger åtta utländska segelbåtar i ankringen, två svenska, två amerikanska, en tysk, en holländsk, en italiensk och en fransk. Vi hoppas det inte kommer fler för det är rätt trångt och framåt veckan ska det bli hårda vindar. Vi skulle helst velat segla men vädret är inte så bra för att segla till Panama heller just nu. Vi får fundera vidare…

Providencia, Colombia

Det tog oss exakt tre dygn att segla de 356 sjömilen från Cayman Islands till Providencia. Vi hade lätt kunnat komma fram ett halvt dygn tidigare. Men vi ville inte komma fram när det var mörkt så redan tidigt insåg vi att vi var tvingade att reva seglen och att reva rejält.

För övrigt bjöd naturen på mestadels molnfria dagar och fullmåne och fina nätter. Vi fick en riktigt stor och fin tonfisk och kunde därför bryta vår långa period av köttätande med lite nyttigare fiskdiet.

Providencia, en liten ö utanför Nicaragua men som tillhör Colombia
Providencia, en liten ö utanför Nicaragua men som tillhör Colombia

En tidig morgon siktade vi Providencia vid horisonten och vi seglade in i en underbart vacker vik kantad av grönklädda kullar och med ett litet samhälle längst in. Vi kunde inte få en mycket bättre segling hit men ändå är det så väldigt skönt att få platt vatten under kölen igen, kunna sitta ner i sittbrunnen utan att hålla sig och slippa gunget och de häftiga rycken.

Den utsikten går ej att klaga på
Den utsikten går ej att klaga på

Det fick blev en timme på sofflocket för att ta igen förlorad nattsömn innan vi gjorde rätt för oss och åkte in och träffade Mr Bush. Vi är nu i Colombia och det innebär att vi måste ha en agent som ordnar med inklareringen för oss. Mr Bush´s argentur sköts ifrån hemmet och dit kommer immigrationen, tullen och hamnmyndigheten för att alla papper ska få giltiga stämplar och underskrifter. Vi gissar att Mr Bush själv arbetade i högst en timme med oss, ett inte särskilt ansträngande arbete kan tilläggas och för detta fick vi punga ut med 100 US dollar. Utöver det fick vi betala myndigheterna 80 dollar för våra visum. I nästa vecka ska vi dessutom ”importera” Eos till Colombia eftersom vi ämnar vara mer än två veckor i landet. Så är reglerna i Colombia, men till vår lycka ska tydligen det sistnämnda inte utgöra några ytterligare kostnader för oss.

Här är det moped som gäller som transportmedel
Här är det moped som gäller som transportmedel

Det ligger några fler båtar i viken bland annat en svensk och en norsk båt som vi har träffat tidigare på Curacao. Dessutom finns det ”vanliga” svenska turister här också och lite otippat råkade vi i samspråk med tre stycken när vi tog en liten törstsläckare på en bar häromdagen.

p1000535

På Cayman Islands fick vi invasion av mal som kom flygande några stilla kvällar. Trodde vi… Det visade sig dock att källan till malen redan fanns ombord på Eos, närmare bestämt i en påse vetemjöl inköpt på Curacao. Trots att påsen låg i ytterligare en extratjock lufttät påse så hindrade det inte några mallarver från att förpuppas och äta sig ur emballaget.

Vad göra? En sökning på Google gav följande upplysningar; mal, eller mott som de riktigare heter, är nästan omöjliga att bli av med och de kan lägga upp mot 300 ägg i taget. Så uppmuntrande! Man måste rengöra noggrant, kasta angripna varor alternativt frysa ner dem och lyckas man ändå inte så ska man ringa till Anticimex! Tvivlar starkt på att vi får hit Anticimex och någon frys har vi inte. Men vi har utlyst krig på Eos, vänt upp och ner på allt och rengjort och rengjort. Studerat alla påsar med lupp och det mesta som kan tänkas utgöra föda för mal ligger nu i tätslutande förpackningar. Sedan får jag trösta mig med att mal ju inte direkt utgör någon fara för mänskligheten…

Ett litet sund skiljer huvudön från Santa Catalina. Men det är gångbro över
Ett litet sund skiljer huvudön från Santa Catalina. Men det är gångbro över

Så vi har lite att roa oss med när vi inte är ute och vandrar i land eller njuter av sköna bad. Vi stannar här ytterligare någon vecka och tänker bland annat hyra moppar. Denna undersköna ö ska utforskas!

Utsikt från Morgans Head över ankarviken och Santa Isabel
Utsikt från Morgans Head över ankarviken och Santa Isabel