St George´s, Grenada

Det är ett betydligt behagligare klimat på Grenada än på Curacao tycker i alla fall jag. En och en halv grad lägre vattentemperatur innebär att inomhustemperaturen inne i Eos blir mycket skönare. Jag har kunnat lämna nattlogin ute i sittbrunnen och sover nu med Micke i akterkabinen igen.

Dessutom händer det att det regnar på Grenada, ofta en kortvarig, men rejäl, skur varje dag faktiskt. Sanden från Curacao är borttvättad och saltet från däcket likaså. Dessutom kan vi samla sötvatten som behövs när vi vill skölja av oss saltvattnet efter baden. Jodå, Micke badar också även om vattnet ”bara” håller 29 grader.

Ingen vanlig syn på Eos

Vi saknar dock affärerna från öarna och länderna vi lämnat. På Curacao fick vi tag på allt vi önskade, en del för skapliga pengar och annat som var lite dyrare. I Colombia var frukt och grönsaker väldigt billigt och så fräscht och gott! På Grenada importeras nästan allt och det är riktigt dyrt; kött, potatis, mjölk för att bara nämna något, är minst dubbelt stå dyrt som i Sverige. Det finns undantag, kycklinglår och vingar kan man äta och så har vi hittat nya goda grönsaker från den lokala marknaden som vi ny frossar i. Men som vi brukar säga, vi ankrar ju gratis så då får väl maten kosta lite mer…

Callaloo till vänster, smakar som spenat ungefär och mango, avokado, vitkål och den nya grönsaken ockra!

Att åka buss på Grenada är något som är väldigt billigt. För endast åtta svenska kronor per man kan vi ta bussen från Prickly bay och in till huvudstaden St. George´s. Det är inte så långt men kan ta sin tid då eftersom det gäller att hitta så många passagerare som möjligt. Så lite extrasvängar hit och dit är det som gäller och så knös det in så mycket folk det bara går. Vi kan förstå att det behövs om både chaufför och ”inkastare” ska få någon lön att tala om.

Buss nummer 1 inne i St George´s på väg ut till Prickly bay

Vi råkade på två svenskar som är bosatta och arbetar på Grenada. De berättade att en vanlig lön för ett okvalificerat arbete är 46 svenska kronor per timme som sedan ska beskattas. Dessutom finns det en arbetslöshet på 50 procent. Så vi är väl inte de rätta att beklaga oss över dyr mat…

Prickly bay ankring

Faktum är att vi tröttnade på Prickly bay rätt snart. Det är så sanslöst gungigt att ligga ankrad där. Vi låg några dagar utanför huvudstaden och sedan tog vi en dagssegling upp till Carriacou, som också tillhör Grenada, men som är en egen ö. Vi ville träffa Liv och Magnus på Nanny innan de seglade vidare norrut.

Hej då Liv och Magnus. Hoppas vi ses igen!

Nu är vi tillbaka på ankringen utanför St. George´s. Äntligen har reservdelen till vår grill kommit som vi beställde på Budget Marine för två veckor sedan. Nu kan vi använda grillen igen utan att riskera att den faller i bitar!

På marknaden i St George´s

I morgon seglar vi norrut igen. Förhoppningsvis ankring på en liten idyllisk ö strax norr om Grenada. Vi får se!

Annonser

Grenada

Vår segling österut började med ett litet stopp på Bonaire. Det går inte att segla förbi vackra Bonaire när man ändå har vägarna förbi så att säga.

Bojplats med akvariefiskar under kölen

Men det var inte bara för att få ligga vid boj i det akvariefina vattnet utanför Kralendijk som vi stannade på Bonaire. Vi hade fått bekymmer. Läckage från packboxen som tätar för vattenintrång vid motoraxeln. Inget extremstort läckage men vem vågar sia om hur stort detta läckage kan bli under färd på öppet vatten utan möjlighet att nå land på flera dagar. Vi råkade ha en packbox en s.k. black jack med oss. Kruxet var bara att vi behövde upp på land för att byta den. Över internet hittade vi lite otippat att en svensk, numera bosatt på Bonaire, faktiskt jobbade på ett varv där. Nu visade det sig att det inte riktigt vara sant men svenske Lelle hjälpte oss och förmedlade kontakt med ett varv som kunde lyfta oss.

Ingen trevlig arbetsplats

Längre upp på land än så här kom inte Eos. Hon fick stå på sniskan halvvägs upp ur vattnet eftersom båtupptagningsvagnen inte förmådde dra upp henne längre. Men det räckte ju att motoraxeln var ovanför vattenytan. Vi slet i två timmar i de obekväma och nästintill omöjliga ställningar som en liten båt erbjuder för reparation. Åter i vattnet kunde vi konstatera att packningen fortfarande droppade… Men bara i en kvart sådär. Då lägrade sig sinnesfriden över Eos besättning och eftersom väderfönstret för vidare segling bestod var det bara att förbereda för avgång dagen efter. Tre nätter på Bonaire fick räcka även om vi gärna stannat längre.

Hejdå Bonaire!

Frustrationens hav är ett lämpligt namn på Karibiska sjön om man vill segla österut. Det är nämligen mot vind och mot vågor och mot ström. Inte ens med lite vind i prognosen är den här sträckan lättseglad. Vi försökte segla och det var riktigt behagligt periodvis men vi kom inte speciellt mycket närmare målet på våra krysslag.

Jodå så här skönt var det också men inte kom vi mycket närmare målet

Hur många dagar vill man lägga på en sträcka som inte är mer än 400 sjömil lång? Och hur länge vågar man tro att de svaga vindarna ska bestå? Det blev motorn som fick göra grovjobbet och stackars Eos stampade sig fram genom vågorna. Tidvis var vind och vågor så besvärliga att Eos nästan stannade upp när hon dök med fören i en vågdal och hade svårt att få upp farten innan nästa våg tog henne. Vi hade ofta storseglet uppe för att öka farten när vinden kom lite från sidan men vid vindkantringar slog och smällde det förtvivlat i seglet. Sista natten bestod oss med regn och vindbyar stup i kvarten. Det var precis att dieseln räckte ända fram…

Numera har vi en fläkt som svalkar lite när man måste sova i en stängd båt. Fast lakanet var bara för att inte genera er…

Om någon undrar varför vi inte har skrutit över fisket den här säsongen kan vi bara meddela att det beror på att vi inte fått någon fisk. Vi har ändå försökt hela tiden. Men nu har lyckan vänt och strax innan Grenada fick Micke upp en finfin guldmakrill. Fisken kämpade väldigt väl men det gjorde Micke också och lyckligtvis, för oss alltså, så vann Micke.

Favoritfisken som kommer att bli middag i fem dagar

Nu är vi i Prickly Bay på Grenada och plötsligt har vi hur mycket tid som helst. Inga besvärliga seglingar eller brådska på länge. Rätt skönt!

Spaansee Water, Curacao

Svaga vindar, nästan ingen sjö och fullmåne därtill på nätterna. Seglingen till Aruba, som mest bestod av motorgång, tog oss bara två dygn. Alla som seglat i dessa vatten vet hur ostan brukar tuta i så vi var jättenöjda med vår lätta överfart. Det blev bara två dagar på Aruba sedan passade vi på att segla vidare till Curacao medan de gynnsamma förhållandena bestod.

Buss till vackra Willemstad för inklarering stod först på tur.

Vi hamnade i Spaansee Water, ett innanhav på Curacao, där i princip alla seglare ligger när man är här. Och just nu är det ovanligt många båtar. Vi har aldrig sett så många båtar här förr och vi har ändå varit här flera gånger. Tack och lov är ankarbotten väldigt god så det mesta i ankarväg fastnar. Men det var ändå lite trixigt att få till en bra plats.

Men det hjälper ju inte att vi har ankrat bra om det är andra som inte har koll på sina grejor. Tack och lov var vi i båten några dagar senare när följande hände; jag hörde ljudet av kätting som rasslade ut och när jag tittar upp ser jag hur framförvarande båt är på väg emot oss! Micke rusar fram och släpper ut mer av vår kätting för att förhoppningsvis förhindra en katastrof. Båten framför har inte draggat men ankarspelet är inte säkrat och kättingen löper ut. Stackars Eos får några rejäla törnar men lyckligtvis tar kättingen slut på jättebåten framför oss precis när vår kätting är utsläppt till max. Då ligger vi med fören mot aktern på ”Cool Running” så Micke har bara att ta ett kliv över på den andra båten där givetvis ingen är ombord.

När båten svängde bort för ett ögonblick kunde jag fotografera men snart var hon på oss igen

Genast kommer dingar från alla håll och kanter som ska bistå oss. Varken Micke eller någon av de andra seglarna kan klura ut hur kättingen på ”Cool Running” ska kunna dras in så därför blir nästa åtgärd hur vi ska kunna flytta oss från platsen eftersom den stora båten ligger över vår ankarkätting. Med hjälp av tillräckligt många dingar som förde ”Cool Running” åt sidan gick det dock även om Eos fick lite närkontakt igen. Men några lätta repor i bordläggningen är inget vi gråter över utan vi är djupt tacksamma för att allt slutade så bra.

Trångt i ankarviken!

Så fick vi ankra om och hamnade inte alls så bra som vi tyckte vi gjort på det andra stället. Men det fanns inget som var bättre. Prognosen de närmaste dagarna lydde på ökande vindar ”near gale-warning” och risk för åska. Vi var förra året med om åska i Spaansee Water när båtarna for runt i alla riktningar medan regnet piskade och vinden tjöt. När vi pratade med den danska båten som ankrat framför oss fick vi höra att de bara hade tjugo meter kätting ute, men de hade hängt på ett extraankare på kättingen för att klara hårda vindar. Förvisso kunde de nog klara hårda vindar men vad händer om vinden vrider 180 grader, som den kan göra i åska? Vi hade 37 meter ute och hade gärna velat ta ut mer…

Bensintanken till utombordaren läckte så Micke fick plasta igen sprickan. För ett och ett halvt år sedan köpte vi en ny tank som redan gott sönder. Grrr…

Igår valde vi bort att vara ankarvakt och sitta på båten hela dagarna. Vi drog upp ankaret och åkte in till en lyxmarina i närheten. Vi var rörande överens om att det var det värt för sinnesfriden. Förvisso svider det i plånboken men vi kan njuta av promenader och bad på ett lyxområde som ingår i komplexet. Vem vet vad som kunde hänt ute på ankringen? Det kanske hade kostat oss mer!

Så lycklig var Micke och jag också förstås!

Det är otroligt många barnfamiljer här i Spaansee Water. Vi köpte en uppblåsbar kanot på Kanarieöarna som vi trodde vi skulle ha lite glädje av då och då. Vi har använt den mindre än tio gånger och den har legat i en påse på däck och varit i vägen för de mesta. Vi tänkte läget var perfekt för att försöka få till en försäljning bland alla dessa barn. Det gick också alldeles utmärkt och vi fick sålt den till förste spekulant. Det var en sjubarnsfamilj! Ja, ni läser rätt. Det unga paret hade sju barn mellan sådär två och tretton år och dessutom en labrador! Vi har aldrig sett dem alla samtidigt i dingen. Gissar att det inte går. Men de ska segla jorden runt och båten de har är väl gissningsvis 40 fot. Ibland blir man imponerad eller kanske mest förfärad…

Här är de två äldsta barnen med och köper kanot. Den har redan använts mer än vi gjort på två år!

Vi fortsätter att blicka österut. Så fort det blir ett väderfönster bär det iväg. Kanske i nästa vecka.

Santa Marta igen

Hola amigos!

Vi är nu tillbaka i Colombia efter en lång skön vistelse i Sverige. Vi tyckte nog att vädergudarna bjöd på en ganska dålig sommar hemma i Skåne men vi hade det bra ändå. Temperaturen i Santa Marta är precis dubbelt så hög som den var i det Sverige vi lämnade och det är väl lite i kraftigaste laget men vi klagar inte och tycker nog vi klarat omställningen bra.

Eos såg ut precis som när vi lämnade henne, inomhus alltså. På däck låg sand och smuts vilket vi snabbt tvättade bort. Undervattenskroppen var det värre med och det var ett drygt arbete att skrapa rent skrovet. Propellern var närmast förvandlad till en korallsten full av havstulpaner och Micke fick slita hårt med att få henne ren.

För övrigt gällde det att installera nya vindmätaren och byta ut reläet till bogpropellern och lite annat smått och gott. Fullt med arbeta alltså.

Ciudad Perdida eller Teyuna är en fornlämning, en helig plats, en glömd stad långt inne i djungeln. Dit går det bara att ta sig genom vandring. Cogis, ett indianfolk, bor fortfarande i byar dit inga vägar når och med en kultur som är väldigt lite förändrad. Dit ville Micke och jag gå och vi anmälde oss till en fyradagars trekkingtur. Kanske var det tur att vi inte förstod hur strapatsrik den vandring var för då hade den inte blivit av. Nu sitter vi här i båten efter väl genomförd färd och känner oss väldigt, väldigt stolta över att vi fixade det.

vi fick ta oss över strida floder

Sexton väldigt olika människor samlades i ”vår” grupp för att genomföra vandringen. Medelåldern var väldigt låg, sådär tjugofem-trettio år kanske, innan vi räknades in och vi tror nog de andra var väldigt imponerade över hur bra vi gamlingar klarade oss. För det var ingen planmark vi gav oss in på, det var upp och ner hela tiden och stenigt och gyttjigt. Varje eftermiddag regnade det vilket gjorde vandringen hal och förrädisk.

Det gällde att inte halka i gyttjan

Vi hade också med oss en inhemsk guide, en engelskspråkig översättare, en alltiallo samt en kock. Alla var väldigt trevliga och entusiasmerande och vi fick lära oss jättemycket om historia och kultur.

Antonio och Pedro våra härliga guider som lärde oss så mycket

Redan första dagen, när vi kom till vår övernattning, började vi allvarligt undra vad vi gett oss in på. Mitt vänsterknä gjorde ont när vi gick nerför och Micke var också lite påverkad. De följande tre dagarna skulle vi vandra 15-18 km per dag och vi hade redan ont! Vi kurerade oss med lite inflammationshämmande och när knäet protesterade nästa dag igen så fick jag prova lite av naturfolkets medicin; marijuana och koka. Det kändes genast bättre.

Dags att sova under myggnätet. Uppstigning klockan fem!

Vi blev väl förplägnade med mat och dryck tre gånger om dagen och två mellanmål däremellan. Det behövdes med tanke på att vi gick åtta timmar per dag. Huvudmålen fick vi på övernattningsställena som bestod av enkla byggnader med sängar och hängmattor. Guider och personal bestod av cogiindianer och det gjorde ett fantastiskt arbete med att ordna mat till alla dessa grupper av vandrare. Allt forslades dit på mulor på samma besvärliga stigar som vi gick på.

Cogibarn

Eftersom vi bar all vår packning själva var vi noga informerade om att bara ha en omgång kläder för vandringarna och en omgång som vi hade på kvällen. Det innebar att vi varje morgon satte på oss våta och leriga kläder som dessutom luktade svett…Värst var det med skorna som aldrig torkade och fötterna var som vita svampar varje eftermiddag när vi kom till nattlägret.

Cogiby

Målet var ju Ciudad Perdida och dit kom vi på tredje dagens morgon då vi äntrade de 1200 trappstegen upp till ingången. Indianerna lyckades lura de spanska erövrarna så de aldrig hittade staden men tyvärr fick colombianska pirater nys om området och skövlade gravarna där i mitten på 1900-talet.

Ciudad Perdida! Vi fixade det!
Kvinna och barn utanför sitt kvinnohus. Män och kvinnor bodde i olika hus

Vi skulle kunna skriva många sidor om detta riktiga äventyr men det ska vi bespara våra läsare.

Idag har vi förberett Eos för att lämna Santa Marta. Vi har ett väderfönster för att kunna ta oss till någon av ABC-öarna och det vill vi inte missa. Så trots att musklerna protesterar och tårna ömmar så har det varit full aktivitet hela dagen. Nu börjar vi säsongens segling som ska ta oss mot ström och vind mest hela tiden. Får se hur vår gamla Eos ska klara det!

Förlåt, jag måste förstås förklara att marijuanan och kokan givetvis var i krämform. Jag smorde alltså knäet med den. Men det förstod ni väl?

Santa Marta, Colombia 2

Imorgon tar vi flyget hem till Sverige! Micke oroar sig för att han ska behöva använda strumpor och långbyxor. Jag tycker det ska bli skönt att slippa svettas så kopiöst. För det är varmt här. Sanslöst varmt. Termometern skiftar mellan 30 och 31 grader när vi lägger oss på kvällen, på dagen är det ännu mycket varmare.

Ska man dessutom jobba gäller det att ha både svettband och en trasa tillgänglig

Vi ligger i marina med fri tillgång till internet. Varje morgon läser vi nyheterna från Sverige och sedan går vi igenom dagens väder från sådär sex olika vädersajter; passageweather, windity, windguru, acuweather, windfinder och en colombiansk sida. Det innebär att vi får sex olika versioner av hur vädret ska gestalta sig och ändå stämmer ingen. Vi drar därmed slutsatsen att vädret i Santa Marta är väldigt svårt att sia om. Ofta påstås det att det ska regna och åska en del under dagen. Förvisso regnar och åskar det en del över Sierra Nevada, de höga bergen som omger Santa Marta. Men på de två veckor som vi har varit här har vi bara fått oväder över oss vid två tillfällen. Vid det första tillfället hade vi just avslutat vår plastning av ankarboxen och det var alltså väldigt olämpligt med regn. Vid det andra tillfället var vi ute och gick och en bra bit från Eos när det brakade loss på himlavalvet.

Vad skulle vi ute i det här vädret att göra???

Vår första tanken var att vi nog borde ta en taxi tillbaka. Men sedan blev det ändå att vi gick. Vi har nu lärt oss att det finns inte en dagvattenledning som förmår svälja sådana regn i Santa Marta. Samtliga gator i staden förvandlades till kanaler och vi fick vada oss över gatukorsningarna och noga akta oss för bilisterna som orsakade vattenkaskader när de åkte förbi.

Vi har faktiskt jobbat rätt mycket trots värmen. Vi vill ha Eos seglingsklar när vi kommer ner.

Från sittbrunnen kan vi varje morgon, lagom till frukosten klockan sju, beskåda flitiga människor som svettas inne på gymmet eller hoppar runt i en gympagrupp ute på terrassen. Vi svettas redan då, utan våldsamma aktiviteter, i vår allroundklädset dvs. badkläder.

Utsikt från sittbrunnen

Lite senare kan vi beskåda badarna som anländer till stranden en liten bit bort och sedan har vi alla som vandrar ut på piren strax intill. De senare tar foto från alla möjliga och omöjliga vinklar på sig själva och varandra.

Vandrar vi in bland gatorna häpnar vi över alla tusentals vagnar och stånd som kantar trottoarerna; frukt, grönsaker, kläder och tingeltangel. Här finns allt att köpa och ofta för en billig penning. Vill man ha en liten kopp espresso går det också bra, det finns många som säljer kaffe från stora termosar. Hur kan någon klara försörjningen på det?

Det är liv och rörelse på Santa Martas gator
Vi frossar i frukt och grönsaker nu…

Eos ska få en sista finputsning under dagen. Det gäller att tvätta bort alla spår av salt som kan tänkas finnas i tyg och på trä. Hur nu det ska gå till när svetten droppar från ansiktet samtidigt som man städar kan man ju ibland fråga sig? Vi gör så gott vi kan i alla fall och hoppas ansträngningarna hjälper. Vi vill ju inte komma tillbaka till en båt full med mögel. Vårt gamla förvaringskapell har också kommit upp för att skydda båten mot solen. Nu är det snart bara väskorna som ska packas.

På återseende kära läsare när vi kommer tillbaka i september!

Santa Marta, Colombia

Två dagar efter att våra besökare hade lämnat oss var vi på väg tillbaka till Guna Yala igen. Kylskåpet var åter fyllt med mat och vi hade konkat hem dricksvatten i många dunkar. Nu räknade vi inte med att komma till en riktig affär förrän vi var i Colombia och när det skulle bli tja, det bestämde vädret över. Vi har numera en vacuummaskin i båten och det är en riktig räddare i nöden då vi inte har frys ombord. En färsk bit kött håller gladligen i åtta- tio dagar i kylskåp när vi har vacuumpackat det och tillreder man köttet först så håller det ännu längre.

Kingfish mackarel smakade också väldigt gott till middag!

Vi var lite bekymrade hur vi skulle göra med utklareringen från Panama eftersom alla myndigheter inte längre är stationerade i Guna Yala. Men det visade sig inte vara något problem alls. Vi kunde helt lagenligt fixa seglingstillståndet till Colombia redan i Linton ett par veckor innan vi lämnade landet och sedan bara få våra pass stämplade i Porvenir i Guna Yala innan vi seglade därifrån. Ibland är inte myndigheterna alls så krångliga som man räknar med!

Åter i Guna Yala

Det var varmt i Guna Yala. Det märktes att denna delen av världen var på väg in i den heta, blöta säsongen då vindarna är svaga och skiftar i vindriktning. Molnen tornade upp sig vid fastlandet och ibland nådde både regn och åska ut till oss ute på öarna.

Fortfarande används kanoter för att ta sig långa sträckor mellan öarna. Här är det vatten som transporteras.
Mast och segel ligger ofta hoprullad i kanoten för att kunna sättas upp då vindarna är akterliga

Eftersom det inte blev mycket promenader i land av naturliga skäl (öarna är väldigt, väldigt små) så passade vi på att snorkla så mycket som möjligt. Guna Yala har fortfarande en väldigt vacker undervattensvärld även om vi tyckte det fanns mindre fisk och rockor än vi upplevde för tio år sedan. För övrigt latade vi oss en hel del och det är riktigt härligt ibland!

Vattnet var över 30 grader!

Alla seglare vi pratat med har sagt att det numera kommer ut båtar som säljer frukt och grönsaker i ankarvikarna. Under de tolv dagar vi var i Guna Yala dök där minsann inte upp en enda båt förrän vår allra sista kväll. Då hade vi letat förgäves efter frukt och annat i tre byar och många små affärer. Sammanlagt hade vi lyckats inhandla några kilo potatis och fyra stora lökar under dessa försök men ingen frukt. Jo, en gunabåt kom ut och sålde gröna bananer, men de hann ju inte mogna förrän vi var i Colombia. Vilken torftig diet indianerna måtte ha?

Äntligen frukt och grönsaker!!!

Internet finns på vissa öar men är mycket, mycket långsamt. Vi hade ett digicel simkort som vi hört skulle fungera i Guna Yala. Vi hade gjort tappra försök att aktivera det flera gånger men utan att lyckas. Vi hade också försökt få några inhemska personer att hjälpa oss i Nargana men utan att de klarade ut det. När vi besökte immigrationen i Porvenir för att få utresestämplar i passen satt en polis och knappade så flinkt på sin telefon. Sista försöket, tänkte vi, och undrade om han kunde aktivera simkortet åt oss på sin telefon. Det tog väl en minut så hade han fixat det och vi var förstås glädjestrålande! Nu visade det sig att internetet var otroligt dåligt de sista få dagarna vi var kvar i Guna Yala så vi fick väl inte någon glädje av simkortet ändå. Men kortvågsradion har varit vår enda källa till väderinformation förr, så det fick duga den här gången också.

Det går att klara sig utan internet…

Det är endast 300 sjömil till Santa Marta i Colombia. En ganska liten sträcka i långseglarsammanhang. Men vi skulle ta oss mot vind och vågor och kanske få både regn och åska över oss… Men gribarna visade på svaga vindar och de var faktiskt så svaga att vi fick förlita oss på motorn första delen av resan. Sista dygnet seglade vi dock sakta, sakta för att inte komma fram för tidigt. Men vindarna är inte att lite på utanför Santa Martas höga bergskedja och när natten kom friskade vindarna i vilket gjorde att det gick alldeles för fort. Så med enbart en lite bit genua ute seglade vi fram och tillbaka utanför målet för vår segling och var lyckliga när dagen äntligen grydde och vi kunde ta oss in i hamn.

Gatuhandel i Santa Marta. Nu har vi ingen brist på fin frukt!

Nu ligger vi förtöjda i Santa Marta marina och här ska Eos ligga i vattnet under fyra månader då vi är hemma i Sverige. Vi ligger mitt inne i staden och har ett trivsamt stadsliv runt omkring oss. Det känns som om vi kommer att trivas här och som omväxling är det väldigt trevligt med den bekvämlighet livet i en stad erbjuder.

Vi lär dock inte få lata oss så mycket. Micke jobbar hårt med att laga en läcka i ankarboxen som har gjort att vi fått inte lite, lite vatten i förpiken. Vi är länge undrat hur det kom in men nu är det mysteriet löst. Botten i ankarboxen var inte tät och behöver plastas om. Skönt ändå att det upptäcktes innan mycket vatten kunde tränga in. Så efter lata dagar i Guna Yala är det nu arbete som gäller.

Portobello 2, Panama

Guna Yala eller San Blas, som spanjorerna en gång namngav området, består av några hundra små vackra sandöar omgärdade av korallrev och en smal landremsa av Panamas fastland. Här bor gunaindianer sedan lång tid tillbaka. Det är ett stolt folk som håller strängt på sina traditioner och som på många sätt lever likadant som de gjort i århundranden. För tio år sedan besökte vi Guna Yala och förälskade oss i detta område som på många sätt påminner om ”Söderhavet”.

365 små söderhavsöar

Vad hade då hänt på tio år? Det mest påtagliga var hur turismen blommat upp. För tio år sedan mötte vi enstaka backpackers och för övrigt bara seglare. Nu var det horder av folk som dagligen kördes ut till de populäraste öarna, ibland bara för ett besök över dagen och ibland för att campa eller bo i enkla semesteranläggningar (hyddor).

Spartanska restauranger finns på många öar och öl och vin är lättåtkomligt till skillnad mot när vi var här förra gången. De ekonomiska gunaindianerna gör också affärsverksamhet av sina vackra öar vilket innebar att det ibland kostar några dollar att få gå iland på en ö…

Alla gifta kvinnor klär sig fortfarande på traditionellt sätt

Till Guna Yala hade vi lockat min syster Agneta och svågrarna Lasse och Ralf. De kom med taxi från Panama City. Det finns bara en enda väg till Guna Yala och den går till fastlandet intill Cartiöarna. Med telefoner som bara fungerade ibland och utan internet blev det lite förveckling innan vi hittade varandra. Men så kom de och lilla Eos blev hem för fem personer i tolv dagar.

Tre ”blekansikten”på Coco Bandera Cays

Under åtta dagar seglade vi omkring och ankrade utanför den ena vackra ön efter den andra. Vi besökte också den ”moderna” ön Nargana, som inte är lika traditionell som många andra av samhällena. Förutom att visa våra gäster på hur en by ser ut så hade vi förhoppning om att kunna handla lite mat. Men mataffärerna visade sig vara lika små och med lika ynkligt innehåll som för tio år sedan. Lite frukt och grönsaker och ett antal kunabröd var allt som letade sig ner i ryggsäckarna. På ett sätt var dock en affär moderniserad. En stor platt-tv hängde på väggen i affären och på så sätt fick vi reda på att ett otäckt attentat skett i Stockholm.

Skolbarn i Nargana

Ett välfyllt kylskåp, lite hemmagjorda konserver, gott om goda drycker och gemensam fantasi gjorde dock att vi klarade mathållningen utan några större problem. Ett par gånger köpte vi lobster (klolös hummer) av gunaindianer som paddlade förbi ankringen. Vi provade också Guna Yalas restauranger vid ett två tillfällen. Dock stod sig Eos kök bra vid jämförelse.

Lobster till middag. Fram med stora grytan

Våra gäster visade också en god vilja att spara på duschvattnet och höll sig till rimliga nivåer av vårt begränsade sötvattenförråd. Vilket innebar en till tre liter vatten i duschflaska beroende på om man skulle tvätta håret eller inte. Försök med det därhemma om ni kan!

Undervattensvärlden är också vacker i Guna Yala

Så småningom tröt dock både mat, vatten och pengar och vi seglade till Portobello med hela besättningen. Det var också planerat för att våra gäster skulle lämna oss där. Tyvärr blev de två sista ankringarna de gungigaste på hela tiden. Den sista så gungig så att Lasse, som låg ute i sittbrunnen, var på god väg att kasa ner på golvet. Det var en trött besättning som såg dagen gry och trötta gäster som beslöt att lämna Eos en dag i förtid… Tur var nog det. För när Agneta, Lasse och Ralf sov gott på hotell i Panama City natten som följde så hade vi skyfall och åska i Portobello. Jag lär väl få höra mer än en gång att jag påstod att ankringen i Portobello var så lugn och fin…

Agneta och Ralf passade på att fylla år hos oss! Då blev det tårta och ”champagne” förstås!

Vi blir nu kvar i Panama ytterligare en eller två veckor innan vi fortsätter mot Colombia.