Fort de France, Martinique

Så har vi kommit till Europa igen! Vi har inte seglat över Atlanten förstås men Martinique i Karibien tillhör Frankrike och på köpet dessutom EU. Bankkorten fungerar inte om de inte är öppna för Europa, vid akuta sjukdomar kan vi trava till doktorn och visa fram vårt försäkringsintyg och får vård utan att betala mer än hemma. Bäst av allt, vår telefon fungerar som i Europa! Vi har både fria samtal och internet på samma villkor som i Sverige! Synd bara att vi hann köpa ett dyrt simkort innan vi kom underfund med detta…

Vi ville ju ringa våra nära och kära till jul…

På Martinique pratar man franska förstås vilket vi tråkigt nog inte gör. Vi har plockat fram Mickes nybörjarbok i franska från 60-talet för att försöka lära oss några användbara ord, Jodå, vi har båda någon gång i tidernas begynnelse läst första årskursen i franska men vi hade väl teflon i hjärnan det året för det visar sig att inget av det finns kvar. Vi blir alltså väldigt glada när någon fransman visar sig prata engelska men det tillhör inte vanligheten.

Blir det någon julmat idag? Nähä, inte idag heller…

När man kommer till Martinique söderifrån så går man först in och ankrar i Le Marin. Där finns ett flertal marinor, ett stort ankringsområde, affärer för både mat och båtartiklar. Först gällde det dock att klarera in vilket görs lätt och smidigt över en dator på vissa auktoriserade ställen. Men Le Marin är inte så roligt att ligga i, så efter att ha bunkrat upp med ett antal mer eller mindre viktiga tillbehör (bl.a. det onödiga inköpet av simkort) så skyndade vi oss ut till ankringen i St. Anne en liten bit därifrån. Där ligger man väl skyddad för Atlantens vågor och med fint badvatten runt båten. Vi räknade till cirka 250 ankrade båtar under julen.

Lycka när delfiner leker runt båten och vattnet just då blir alldeles blankt!

St. Anne är en liten mysig by med fina badstränder. Där finns också en fin vandringsled som sträcker sig från byn och runt hela sydvästra kusten. De övriga karibiska öarna har väldigt lite av vandringsleder men här på Martinique finns en hel del som vi hoppas utforska.

Promenad runt St Anne
Gott Nytt År med besättningarna på Rosalinda och Kaiso! Vi fick höra många intressanta berättelser från seglingar i Karibien ända från sextiotalet

Efter nyår lämnade vi St. Anne och seglade den korta sträckan till Grand Anse D’Arle. Vi var ju bjudna på 50-årskalas. Magnus på Nanny firade sin födelsedag tillsammans med ett stort gäng hitflugna seglarkompisar från kalla Norden plus några nya bekantskaper som de mött här i Karibien bla oss alltså. En väldigt trevlig eftermiddag och kväll som vi är sååå glada att vi fick vara med på.

Vännerna som kom från Sverige hade hyrt hus i Grand Anse och där kunde festen vara!

Idag har vi seglat till Fort de France (huvudstad på Martinique). Här ligger vi minsann i marina. Relativt nyöppnade Port de Plaisance de L’Etang Z’Abricots (vrider tungan av mig bara jag försöker uttala det). Här betalar vi mindre för två dygn i marina än för en ganska mager handlingsrunda i matbutiken! Kanon!

En bild från den vackra viken i Grand Anse D’Arlet. Vi seglar snart tillbaka dit.

Vi saknar fortfarande en del till vår älskade gasolgrill. Vi har inte kunnat grilla på evigheter! Vi har fått tips om att det finns en firma som säljer grilltillbehör och detta stället ska vi leta upp. Vi gjorde ett tappert försök idag som blev mindre lyckat. I morgon ska vi förbereda oss bättre. Håll tummarna!

Annonser

Bequia, St Vincent och Grenadinerna

Första anhalten efter att vi lämnat Grenada blev Union Island i St Vincent och Grenadinerna. Det var bara några få timmars segling innan vi kunde släppa i ankaret i Chatham bay på västra sidan av ön. Vi stannade bara en natt och huvudsakliga anledningen var att vi ville klarera in till landet.

För två år sedan hade man infört ett system med in- och utklareringar över nätet och vi trodde i vår enfald att systemet var än mer utvecklat nu men istället är det i stort sett nedlagt. Så åter gäller det att fylla i papper med karbonpapper emellan. In och ut samma frågor och ingen som bryr sig vad man skriver.

Hur många liter vin ska jag skriva att vi har Micke?

Vi såg också fram emot en lång och härlig promenad över hela Union Island eftersom vi ankrade på precis motsatt sida av ön jämfört med flygplatsen där myndigheterna höll till.

Ända längst bort ska vi…

Det tog oss tre och en halv timme backe upp och ner och i gassande sol. Ibland vet vi inte vårt eget bästa. Vi var helt slut och jättehungriga när vi kom tillbaka till vår bukt.

Vilken tur att det låg en restaurang nere vi stranden. Där tog vi oss en välförtjänt och mycket god lunch

Dagen efter seglade vi till Bequia. En härlig segling i dikt bidevind. Det är bara det att då lutar båten väldigt mycket och det är lite obekvämt att göra något i kabyssen. Men vi ville ha fisk och fisk fick vi. Först fick vi en lite barracuda. Inte favoritfisken kanske men den fick duga och jag filéade den fint i vårt lutande kök medan jag halkade kring i min egen svett. Men vi fortsatte att fiska och så nappade det förstås samtidigt på båda spöna. Micke drog upp två fina tonfiskar alldeles själv och med visst besvär eftersom de trasslade in sig i varandra. Jag styrde i den hårda vinden och kunde inte hjälpa till ett dugg. Ännu mer svett stänkte men vi fick god fisk i många dagar!

Heja! Äntligen dags för tonfisk!

Julen närmar sig och seglare kommer till Bequia för att fira jul här. Det var egentligen vår tanke också. Det finns till och med en svensk här som har en restaurang och han ordnar svenskt julbord på julafton. Det är med stor tvekan vi har bestämt oss för att segla vidare. Vi måste ta oss till Martinique eftersom vi är bjudna på 50-årskalas där efter nyår och med de prognoserna som vädergubbarna spår vågar vi inte chansa och vänta.

Många båtar i Bequia

Vi har träffat flera svenskar här, några har just seglat över Atlanten och andra har varit i Karibien längre. Det är roligt att träffas och utbyta erfarenheter. Vi har också förnyat litteraturen i ”biblioteket” som var i stort behov av lite byte av böcker.

En dag tog vi färjan över till Kingston på St Vincent bara som en utflykt

För övrigt har vi vandrat runt på ön och i Port Elisabeth och snorklat lite grann. En dag var en svart liten korallfisk väldigt närgången mot Micke. Micke fick till och med slå till den för att den var så envis. När jag kom ner i vattnet bet den mig i tån!!! Han tyckte helt klart att vattnet var hans gebit och att vi inte hade där att göra. Men vi har aldrig varit med om något liknande…

Någon julgran har vi inte hittat så det får bli en julblomma

Avslutningsvis vill vi önska alla våra läsare i riktigt God Jul och Gott Nytt År!

Carriacou, Grenada

Vi blev kvar några dagar på södra Grenada för att ordna inklareringen och handla lite inför seglingen norröver. På Carriacou är det svårt att få tag i något utom ett torftigt sortiment av matvaror så vi ville besöka både marinhandlen och matmarknaderna.

Regnar det så samlar vi vatten från soltaket. När allt är fullt blir till och med colaflaskorna fyllda.

Nystartade Tyrell bay marina på Carriacou gav oss ett mycket gott pris på lyft av Eos och upp till sex dagar på land. Vi fick själva bestämma när vi ville upp och passade på när vädret var stabilt ett par dagar efter vår ankomst till ön.

I den här delen av världen får man inte ens hålla i en tamp när båten ska upp på land. Dykare kollar att lyftbanden kommer rätt

Vi fick ju en liten skada på skrovet när vi skulle byta packningen på propelleraxeln på Bonaire. På land kunde vi konstatera att skadan var mindre än vi trott men Micke passade på att måla lite epoxyfärg över repan. Han putsade också bort gamla spår av havstulpaner och annat.

Inhemsk mat på restaurang; majspudding, ockra, stekta bananer och grisgryta.

Våra båtgrannar på land blev mäkta förvånade när vi inte bottenmålade skrovet. Egentligen var vi väl lite förvånade själva… Kanske var vi påverkade av att vi just läst en bok om hur vi människor förgiftar vår jord och ville dra vårt lilla strå till stacken. Eller kanske tyckte vi att bottenfärgen vi målat på nio månader tidigare borde hålla längre än så. Eller kanske tyckte vi helt enkelt att 9000 svenska kronor är på tok för mycket att betala när vi själva kan skrapa rent skrovet med muskelkraft. Ska bli intressant att se om det växer mer havstulpaner på de fläckar som Micke målade epoxyfärg på och som alltså inte har någon giftfärg över än på övriga skrovet. Lovar att återkomma till detta.

Grönt och vackert på Carriacou också

Men Eos blev i alla fall vaxad och propellern putsad plus en hel del annat och vi var väldigt nöjda när hon återbördades till havet efter tre dagar på land.

Den lilla smala sandön som kan anas mitt på bilden är Sandy Island. Längre bort syns Union Island som tillhör St Vincent och Grenadinerna. Längre är det inte mellan länderna här.

Nu har vi klarerat ut ifrån Grenada för att gå till nästa lilla örike. Vi ligger just nu på boj utanför en liten sandö som lämpligt nog heter Sandy Island. Vi badade för några timmar sedan och hade en riktigt fin snorkling och såg både rockor och mängder av fisk. Här är så mycket fisk att pelikanerna har en helt annan fisketeknik än de hade i Charlotteville. De behöver helt enkelt inte anstränga sig så mycket. Fisken hoppar i stort sett in i munnen på dem. Kanske borde vi skriva en avhandling om detta…

Lunch utanför Sandy Island. Snart ska vi i och snorkla!

I morgon seglar vi vidare till St Vincent och Grenadinerna!

Åter på Grenada

Det kan vara väldigt skönt att bara ta det lugnt ett tag, njuta av fina bad, gå iland och se sig omkring och läsa böcker i mängder. Men efter några dagar så är vi rätt trötta på det lata livet. Fördelen med att resa med sin egen båt är ju att man bostaden med sig och då är det bara att dra upp ankaret och segla vidare och få nya vyer. Vi bestämde oss för att vi ville till Tobago igen. Charlotteville på norra Tobago är en liten pärla som vi lärt oss älska under flera tidigare besök, senast för två år sedan.

Nu seglar vi igen!

För att segla dit fick vi dock först segla upp till Carriacou igen. Där inväntade vi några dagar på lagom vindar för att segla till Tobago. Kruxet med att ta sig till Tobago är att ön ligger sydost om Grenada och det innebär att man har en ganska rejäl motström då man seglar dit och dessutom vinden från ost. Men från Carriacou har man ändå skapliga förutsättningar att klara det.

Delfin på besök

Under de första timmarnas motorgång mot hög sjö började vi nästan misströsta och undrade varför vi gav oss in i detta frivilligt. Men sedan vred vinden några grader och vi kunde segla mot målet. Vi fick en riktigt fin segling under en solig dag och en stjärnklar natt och efter nästan tjugofyra timmar seglade vi in i Man of War Bay i Charlotteville!

Åter i Charlotteville!

Vi var här för elva år sedan och senast för två år sedan men Charlotteville har inte förändrats nästan alls. Här härskar samma lugn och ro som vi mött tidigare. Fiskare åker in och ut med sina små båtar, pelikanerna visar sina konster när de dyker efter fisk, fregattfåglarna svävar kring i skyn och en och annan papegoja flaxar över de grönklädda bergsidorna. På gatorna rör sig folk sävligt och nästan alla hälsar.

Pelikanerna är så roliga att iaktta och de är sååå många i Charlotteville

Dock är en förändring på gång. Redan för två år sedan var bygget av ett köpcentrum påbörjat. Alla som varit i Charlotteville måste verkligen häpna. Vad har ett köpcentrum att göra i denna lilla håla? Vi trodde kanske att det skulle vara färdigt vid det här laget men det var fortfarande bara ett skelett men ett betydligt större skelett. Så vi lär aldrig få se det färdigt och det är kanske lika bra det.

Och vem ska handla här?
Bygatan i Charlotteville

Vi har gått till fort Campelton, vandrat ner till Pirate Bay, gått runt på de små gatorna som klättrar högt upp på bergssidan. Det sistnämnda är en kraftansträngning för både muskler och hjärta. Och vi har varit två gånger på Suckhole, Charlottevilles utan konkurrens bästa restaurang.

Hur många papayor får det plats i ett träd?

Vi måste emellertid tillbaka till Grenada. Vi har insett att vi måste ta upp Eos på land. Den brutala behandlingen då vi ”lyfte” båten på Bonaire ledde till en skada på skrovet… Bästa och billigaste platsen att göra detta på är på Carriacou.

Hejdå lilla motmot! En av Tobagos vackra fåglar.

Vi har varit hos tull och immigration och skrivit mängder av papper. Om tobagobon är vänlig och hjälpsam så är Trinidad och Tobagos myndigheter riktigt tråkiga paragrafrytare. När det passar dem själva alltså… Det tog fyra dagar innan immigrationen orkade åka upp till Charlotteville och stämpla våra pass för inresan. Det var tydligen inte så noga, men när vi ville ha tillstånd för att segla ner till Store Bay på södra delen av Tobago då var det inte lika lätt. Visst fick vi vårt segeltillstånd, men ankra på vägen? Nej, det gick absolut inte. Och vi var tvungna att genast efter ankring åka in till myndigheterna i Scarborough. För två år sedan gick allting mycket lättare, troligtvis berodde det på att det var en annan person på myndighetsposten i Charlotteville på den tiden.

Så vackert blommar ingefäran på Tobago

Saker förändras inte alltid till det bästa. För två år sedan fanns det fullt av bojar för gästande båtar i Store Bay. Botten av ankringsviken är nämligen full av elektriska kablar. En stor skylt förkunnade nu liksom då att det inte var tillåtet att ankra. Hmmm… vad gör vi då? Vi har tillstånd att segla till Store Bay och ingen annanstans och vi får inte ankra. Hur tänkte de nu?

Vi fick förstås släppa i ankaret ändå och Micke snorklade och kollade att ingen kabel var i vägen. Sedan tog vi snabbt en routetaxi (privatbuss) till huvudstaden Scarborough för att besöka myndigheterna. Vi bestämde oss för att segla vidare till Grenada för att inte riskera böter för olovlig ankring. Vi tänkte gå klockan nio på kvällen. Men i detta land är det så att även om du klarerar ut under dagtid så får du betala övertidsersättning om du ska segla iväg utanför normal arbetstid. Då ändrade vi oss och sa att vi skulle gå klockan fyra. När vi verkligen tänkte gå visste vi att ingen skulle kolla. Det är en bra bit mellan Scarborough och Store Bay.

En kort och trevlig resa till Charlotteville och en avslutning som inte riktigt blev som vi hade tänkt oss. Men strunt i det. Nu är vi tillbaka på Grenada!

St George´s, Grenada

Det är ett betydligt behagligare klimat på Grenada än på Curacao tycker i alla fall jag. En och en halv grad lägre vattentemperatur innebär att inomhustemperaturen inne i Eos blir mycket skönare. Jag har kunnat lämna nattlogin ute i sittbrunnen och sover nu med Micke i akterkabinen igen.

Dessutom händer det att det regnar på Grenada, ofta en kortvarig, men rejäl, skur varje dag faktiskt. Sanden från Curacao är borttvättad och saltet från däcket likaså. Dessutom kan vi samla sötvatten som behövs när vi vill skölja av oss saltvattnet efter baden. Jodå, Micke badar också även om vattnet ”bara” håller 29 grader.

Ingen vanlig syn på Eos

Vi saknar dock affärerna från öarna och länderna vi lämnat. På Curacao fick vi tag på allt vi önskade, en del för skapliga pengar och annat som var lite dyrare. I Colombia var frukt och grönsaker väldigt billigt och så fräscht och gott! På Grenada importeras nästan allt och det är riktigt dyrt; kött, potatis, mjölk för att bara nämna något, är minst dubbelt stå dyrt som i Sverige. Det finns undantag, kycklinglår och vingar kan man äta och så har vi hittat nya goda grönsaker från den lokala marknaden som vi ny frossar i. Men som vi brukar säga, vi ankrar ju gratis så då får väl maten kosta lite mer…

Callaloo till vänster, smakar som spenat ungefär och mango, avokado, vitkål och den nya grönsaken ockra!

Att åka buss på Grenada är något som är väldigt billigt. För endast åtta svenska kronor per man kan vi ta bussen från Prickly bay och in till huvudstaden St. George´s. Det är inte så långt men kan ta sin tid då eftersom det gäller att hitta så många passagerare som möjligt. Så lite extrasvängar hit och dit är det som gäller och så knös det in så mycket folk det bara går. Vi kan förstå att det behövs om både chaufför och ”inkastare” ska få någon lön att tala om.

Buss nummer 1 inne i St George´s på väg ut till Prickly bay

Vi råkade på två svenskar som är bosatta och arbetar på Grenada. De berättade att en vanlig lön för ett okvalificerat arbete är 46 svenska kronor per timme som sedan ska beskattas. Dessutom finns det en arbetslöshet på 50 procent. Så vi är väl inte de rätta att beklaga oss över dyr mat…

Prickly bay ankring

Faktum är att vi tröttnade på Prickly bay rätt snart. Det är så sanslöst gungigt att ligga ankrad där. Vi låg några dagar utanför huvudstaden och sedan tog vi en dagssegling upp till Carriacou, som också tillhör Grenada, men som är en egen ö. Vi ville träffa Liv och Magnus på Nanny innan de seglade vidare norrut.

Hej då Liv och Magnus. Hoppas vi ses igen!

Nu är vi tillbaka på ankringen utanför St. George´s. Äntligen har reservdelen till vår grill kommit som vi beställde på Budget Marine för två veckor sedan. Nu kan vi använda grillen igen utan att riskera att den faller i bitar!

På marknaden i St George´s

I morgon seglar vi norrut igen. Förhoppningsvis ankring på en liten idyllisk ö strax norr om Grenada. Vi får se!

Grenada

Vår segling österut började med ett litet stopp på Bonaire. Det går inte att segla förbi vackra Bonaire när man ändå har vägarna förbi så att säga.

Bojplats med akvariefiskar under kölen

Men det var inte bara för att få ligga vid boj i det akvariefina vattnet utanför Kralendijk som vi stannade på Bonaire. Vi hade fått bekymmer. Läckage från packboxen som tätar för vattenintrång vid motoraxeln. Inget extremstort läckage men vem vågar sia om hur stort detta läckage kan bli under färd på öppet vatten utan möjlighet att nå land på flera dagar. Vi råkade ha en packbox en s.k. black jack med oss. Kruxet var bara att vi behövde upp på land för att byta den. Över internet hittade vi lite otippat att en svensk, numera bosatt på Bonaire, faktiskt jobbade på ett varv där. Nu visade det sig att det inte riktigt vara sant men svenske Lelle hjälpte oss och förmedlade kontakt med ett varv som kunde lyfta oss.

Ingen trevlig arbetsplats

Längre upp på land än så här kom inte Eos. Hon fick stå på sniskan halvvägs upp ur vattnet eftersom båtupptagningsvagnen inte förmådde dra upp henne längre. Men det räckte ju att motoraxeln var ovanför vattenytan. Vi slet i två timmar i de obekväma och nästintill omöjliga ställningar som en liten båt erbjuder för reparation. Åter i vattnet kunde vi konstatera att packningen fortfarande droppade… Men bara i en kvart sådär. Då lägrade sig sinnesfriden över Eos besättning och eftersom väderfönstret för vidare segling bestod var det bara att förbereda för avgång dagen efter. Tre nätter på Bonaire fick räcka även om vi gärna stannat längre.

Hejdå Bonaire!

Frustrationens hav är ett lämpligt namn på Karibiska sjön om man vill segla österut. Det är nämligen mot vind och mot vågor och mot ström. Inte ens med lite vind i prognosen är den här sträckan lättseglad. Vi försökte segla och det var riktigt behagligt periodvis men vi kom inte speciellt mycket närmare målet på våra krysslag.

Jodå så här skönt var det också men inte kom vi mycket närmare målet

Hur många dagar vill man lägga på en sträcka som inte är mer än 400 sjömil lång? Och hur länge vågar man tro att de svaga vindarna ska bestå? Det blev motorn som fick göra grovjobbet och stackars Eos stampade sig fram genom vågorna. Tidvis var vind och vågor så besvärliga att Eos nästan stannade upp när hon dök med fören i en vågdal och hade svårt att få upp farten innan nästa våg tog henne. Vi hade ofta storseglet uppe för att öka farten när vinden kom lite från sidan men vid vindkantringar slog och smällde det förtvivlat i seglet. Sista natten bestod oss med regn och vindbyar stup i kvarten. Det var precis att dieseln räckte ända fram…

Numera har vi en fläkt som svalkar lite när man måste sova i en stängd båt. Fast lakanet var bara för att inte genera er…

Om någon undrar varför vi inte har skrutit över fisket den här säsongen kan vi bara meddela att det beror på att vi inte fått någon fisk. Vi har ändå försökt hela tiden. Men nu har lyckan vänt och strax innan Grenada fick Micke upp en finfin guldmakrill. Fisken kämpade väldigt väl men det gjorde Micke också och lyckligtvis, för oss alltså, så vann Micke.

Favoritfisken som kommer att bli middag i fem dagar

Nu är vi i Prickly Bay på Grenada och plötsligt har vi hur mycket tid som helst. Inga besvärliga seglingar eller brådska på länge. Rätt skönt!

Spaansee Water, Curacao

Svaga vindar, nästan ingen sjö och fullmåne därtill på nätterna. Seglingen till Aruba, som mest bestod av motorgång, tog oss bara två dygn. Alla som seglat i dessa vatten vet hur ostan brukar tuta i så vi var jättenöjda med vår lätta överfart. Det blev bara två dagar på Aruba sedan passade vi på att segla vidare till Curacao medan de gynnsamma förhållandena bestod.

Buss till vackra Willemstad för inklarering stod först på tur.

Vi hamnade i Spaansee Water, ett innanhav på Curacao, där i princip alla seglare ligger när man är här. Och just nu är det ovanligt många båtar. Vi har aldrig sett så många båtar här förr och vi har ändå varit här flera gånger. Tack och lov är ankarbotten väldigt god så det mesta i ankarväg fastnar. Men det var ändå lite trixigt att få till en bra plats.

Men det hjälper ju inte att vi har ankrat bra om det är andra som inte har koll på sina grejor. Tack och lov var vi i båten några dagar senare när följande hände; jag hörde ljudet av kätting som rasslade ut och när jag tittar upp ser jag hur framförvarande båt är på väg emot oss! Micke rusar fram och släpper ut mer av vår kätting för att förhoppningsvis förhindra en katastrof. Båten framför har inte draggat men ankarspelet är inte säkrat och kättingen löper ut. Stackars Eos får några rejäla törnar men lyckligtvis tar kättingen slut på jättebåten framför oss precis när vår kätting är utsläppt till max. Då ligger vi med fören mot aktern på ”Cool Running” så Micke har bara att ta ett kliv över på den andra båten där givetvis ingen är ombord.

När båten svängde bort för ett ögonblick kunde jag fotografera men snart var hon på oss igen

Genast kommer dingar från alla håll och kanter som ska bistå oss. Varken Micke eller någon av de andra seglarna kan klura ut hur kättingen på ”Cool Running” ska kunna dras in så därför blir nästa åtgärd hur vi ska kunna flytta oss från platsen eftersom den stora båten ligger över vår ankarkätting. Med hjälp av tillräckligt många dingar som förde ”Cool Running” åt sidan gick det dock även om Eos fick lite närkontakt igen. Men några lätta repor i bordläggningen är inget vi gråter över utan vi är djupt tacksamma för att allt slutade så bra.

Trångt i ankarviken!

Så fick vi ankra om och hamnade inte alls så bra som vi tyckte vi gjort på det andra stället. Men det fanns inget som var bättre. Prognosen de närmaste dagarna lydde på ökande vindar ”near gale-warning” och risk för åska. Vi var förra året med om åska i Spaansee Water när båtarna for runt i alla riktningar medan regnet piskade och vinden tjöt. När vi pratade med den danska båten som ankrat framför oss fick vi höra att de bara hade tjugo meter kätting ute, men de hade hängt på ett extraankare på kättingen för att klara hårda vindar. Förvisso kunde de nog klara hårda vindar men vad händer om vinden vrider 180 grader, som den kan göra i åska? Vi hade 37 meter ute och hade gärna velat ta ut mer…

Bensintanken till utombordaren läckte så Micke fick plasta igen sprickan. För ett och ett halvt år sedan köpte vi en ny tank som redan gott sönder. Grrr…

Igår valde vi bort att vara ankarvakt och sitta på båten hela dagarna. Vi drog upp ankaret och åkte in till en lyxmarina i närheten. Vi var rörande överens om att det var det värt för sinnesfriden. Förvisso svider det i plånboken men vi kan njuta av promenader och bad på ett lyxområde som ingår i komplexet. Vem vet vad som kunde hänt ute på ankringen? Det kanske hade kostat oss mer!

Så lycklig var Micke och jag också förstås!

Det är otroligt många barnfamiljer här i Spaansee Water. Vi köpte en uppblåsbar kanot på Kanarieöarna som vi trodde vi skulle ha lite glädje av då och då. Vi har använt den mindre än tio gånger och den har legat i en påse på däck och varit i vägen för de mesta. Vi tänkte läget var perfekt för att försöka få till en försäljning bland alla dessa barn. Det gick också alldeles utmärkt och vi fick sålt den till förste spekulant. Det var en sjubarnsfamilj! Ja, ni läser rätt. Det unga paret hade sju barn mellan sådär två och tretton år och dessutom en labrador! Vi har aldrig sett dem alla samtidigt i dingen. Gissar att det inte går. Men de ska segla jorden runt och båten de har är väl gissningsvis 40 fot. Ibland blir man imponerad eller kanske mest förfärad…

Här är de två äldsta barnen med och köper kanot. Den har redan använts mer än vi gjort på två år!

Vi fortsätter att blicka österut. Så fort det blir ett väderfönster bär det iväg. Kanske i nästa vecka.