Åter på Grenada

Det kan vara väldigt skönt att bara ta det lugnt ett tag, njuta av fina bad, gå iland och se sig omkring och läsa böcker i mängder. Men efter några dagar så är vi rätt trötta på det lata livet. Fördelen med att resa med sin egen båt är ju att man bostaden med sig och då är det bara att dra upp ankaret och segla vidare och få nya vyer. Vi bestämde oss för att vi ville till Tobago igen. Charlotteville på norra Tobago är en liten pärla som vi lärt oss älska under flera tidigare besök, senast för två år sedan.

Nu seglar vi igen!

För att segla dit fick vi dock först segla upp till Carriacou igen. Där inväntade vi några dagar på lagom vindar för att segla till Tobago. Kruxet med att ta sig till Tobago är att ön ligger sydost om Grenada och det innebär att man har en ganska rejäl motström då man seglar dit och dessutom vinden från ost. Men från Carriacou har man ändå skapliga förutsättningar att klara det.

Delfin på besök

Under de första timmarnas motorgång mot hög sjö började vi nästan misströsta och undrade varför vi gav oss in i detta frivilligt. Men sedan vred vinden några grader och vi kunde segla mot målet. Vi fick en riktigt fin segling under en solig dag och en stjärnklar natt och efter nästan tjugofyra timmar seglade vi in i Man of War Bay i Charlotteville!

Åter i Charlotteville!

Vi var här för elva år sedan och senast för två år sedan men Charlotteville har inte förändrats nästan alls. Här härskar samma lugn och ro som vi mött tidigare. Fiskare åker in och ut med sina små båtar, pelikanerna visar sina konster när de dyker efter fisk, fregattfåglarna svävar kring i skyn och en och annan papegoja flaxar över de grönklädda bergsidorna. På gatorna rör sig folk sävligt och nästan alla hälsar.

Pelikanerna är så roliga att iaktta och de är sååå många i Charlotteville

Dock är en förändring på gång. Redan för två år sedan var bygget av ett köpcentrum påbörjat. Alla som varit i Charlotteville måste verkligen häpna. Vad har ett köpcentrum att göra i denna lilla håla? Vi trodde kanske att det skulle vara färdigt vid det här laget men det var fortfarande bara ett skelett men ett betydligt större skelett. Så vi lär aldrig få se det färdigt och det är kanske lika bra det.

Och vem ska handla här?
Bygatan i Charlotteville

Vi har gått till fort Campelton, vandrat ner till Pirate Bay, gått runt på de små gatorna som klättrar högt upp på bergssidan. Det sistnämnda är en kraftansträngning för både muskler och hjärta. Och vi har varit två gånger på Suckhole, Charlottevilles utan konkurrens bästa restaurang.

Hur många papayor får det plats i ett träd?

Vi måste emellertid tillbaka till Grenada. Vi har insett att vi måste ta upp Eos på land. Den brutala behandlingen då vi ”lyfte” båten på Bonaire ledde till en skada på skrovet… Bästa och billigaste platsen att göra detta på är på Carriacou.

Hejdå lilla motmot! En av Tobagos vackra fåglar.

Vi har varit hos tull och immigration och skrivit mängder av papper. Om tobagobon är vänlig och hjälpsam så är Trinidad och Tobagos myndigheter riktigt tråkiga paragrafrytare. När det passar dem själva alltså… Det tog fyra dagar innan immigrationen orkade åka upp till Charlotteville och stämpla våra pass för inresan. Det var tydligen inte så noga, men när vi ville ha tillstånd för att segla ner till Store Bay på södra delen av Tobago då var det inte lika lätt. Visst fick vi vårt segeltillstånd, men ankra på vägen? Nej, det gick absolut inte. Och vi var tvungna att genast efter ankring åka in till myndigheterna i Scarborough. För två år sedan gick allting mycket lättare, troligtvis berodde det på att det var en annan person på myndighetsposten i Charlotteville på den tiden.

Så vackert blommar ingefäran på Tobago

Saker förändras inte alltid till det bästa. För två år sedan fanns det fullt av bojar för gästande båtar i Store Bay. Botten av ankringsviken är nämligen full av elektriska kablar. En stor skylt förkunnade nu liksom då att det inte var tillåtet att ankra. Hmmm… vad gör vi då? Vi har tillstånd att segla till Store Bay och ingen annanstans och vi får inte ankra. Hur tänkte de nu?

Vi fick förstås släppa i ankaret ändå och Micke snorklade och kollade att ingen kabel var i vägen. Sedan tog vi snabbt en routetaxi (privatbuss) till huvudstaden Scarborough för att besöka myndigheterna. Vi bestämde oss för att segla vidare till Grenada för att inte riskera böter för olovlig ankring. Vi tänkte gå klockan nio på kvällen. Men i detta land är det så att även om du klarerar ut under dagtid så får du betala övertidsersättning om du ska segla iväg utanför normal arbetstid. Då ändrade vi oss och sa att vi skulle gå klockan fyra. När vi verkligen tänkte gå visste vi att ingen skulle kolla. Det är en bra bit mellan Scarborough och Store Bay.

En kort och trevlig resa till Charlotteville och en avslutning som inte riktigt blev som vi hade tänkt oss. Men strunt i det. Nu är vi tillbaka på Grenada!

Annonser

St George´s, Grenada

Det är ett betydligt behagligare klimat på Grenada än på Curacao tycker i alla fall jag. En och en halv grad lägre vattentemperatur innebär att inomhustemperaturen inne i Eos blir mycket skönare. Jag har kunnat lämna nattlogin ute i sittbrunnen och sover nu med Micke i akterkabinen igen.

Dessutom händer det att det regnar på Grenada, ofta en kortvarig, men rejäl, skur varje dag faktiskt. Sanden från Curacao är borttvättad och saltet från däcket likaså. Dessutom kan vi samla sötvatten som behövs när vi vill skölja av oss saltvattnet efter baden. Jodå, Micke badar också även om vattnet ”bara” håller 29 grader.

Ingen vanlig syn på Eos

Vi saknar dock affärerna från öarna och länderna vi lämnat. På Curacao fick vi tag på allt vi önskade, en del för skapliga pengar och annat som var lite dyrare. I Colombia var frukt och grönsaker väldigt billigt och så fräscht och gott! På Grenada importeras nästan allt och det är riktigt dyrt; kött, potatis, mjölk för att bara nämna något, är minst dubbelt stå dyrt som i Sverige. Det finns undantag, kycklinglår och vingar kan man äta och så har vi hittat nya goda grönsaker från den lokala marknaden som vi ny frossar i. Men som vi brukar säga, vi ankrar ju gratis så då får väl maten kosta lite mer…

Callaloo till vänster, smakar som spenat ungefär och mango, avokado, vitkål och den nya grönsaken ockra!

Att åka buss på Grenada är något som är väldigt billigt. För endast åtta svenska kronor per man kan vi ta bussen från Prickly bay och in till huvudstaden St. George´s. Det är inte så långt men kan ta sin tid då eftersom det gäller att hitta så många passagerare som möjligt. Så lite extrasvängar hit och dit är det som gäller och så knös det in så mycket folk det bara går. Vi kan förstå att det behövs om både chaufför och ”inkastare” ska få någon lön att tala om.

Buss nummer 1 inne i St George´s på väg ut till Prickly bay

Vi råkade på två svenskar som är bosatta och arbetar på Grenada. De berättade att en vanlig lön för ett okvalificerat arbete är 46 svenska kronor per timme som sedan ska beskattas. Dessutom finns det en arbetslöshet på 50 procent. Så vi är väl inte de rätta att beklaga oss över dyr mat…

Prickly bay ankring

Faktum är att vi tröttnade på Prickly bay rätt snart. Det är så sanslöst gungigt att ligga ankrad där. Vi låg några dagar utanför huvudstaden och sedan tog vi en dagssegling upp till Carriacou, som också tillhör Grenada, men som är en egen ö. Vi ville träffa Liv och Magnus på Nanny innan de seglade vidare norrut.

Hej då Liv och Magnus. Hoppas vi ses igen!

Nu är vi tillbaka på ankringen utanför St. George´s. Äntligen har reservdelen till vår grill kommit som vi beställde på Budget Marine för två veckor sedan. Nu kan vi använda grillen igen utan att riskera att den faller i bitar!

På marknaden i St George´s

I morgon seglar vi norrut igen. Förhoppningsvis ankring på en liten idyllisk ö strax norr om Grenada. Vi får se!

Grenada

Vår segling österut började med ett litet stopp på Bonaire. Det går inte att segla förbi vackra Bonaire när man ändå har vägarna förbi så att säga.

Bojplats med akvariefiskar under kölen

Men det var inte bara för att få ligga vid boj i det akvariefina vattnet utanför Kralendijk som vi stannade på Bonaire. Vi hade fått bekymmer. Läckage från packboxen som tätar för vattenintrång vid motoraxeln. Inget extremstort läckage men vem vågar sia om hur stort detta läckage kan bli under färd på öppet vatten utan möjlighet att nå land på flera dagar. Vi råkade ha en packbox en s.k. black jack med oss. Kruxet var bara att vi behövde upp på land för att byta den. Över internet hittade vi lite otippat att en svensk, numera bosatt på Bonaire, faktiskt jobbade på ett varv där. Nu visade det sig att det inte riktigt vara sant men svenske Lelle hjälpte oss och förmedlade kontakt med ett varv som kunde lyfta oss.

Ingen trevlig arbetsplats

Längre upp på land än så här kom inte Eos. Hon fick stå på sniskan halvvägs upp ur vattnet eftersom båtupptagningsvagnen inte förmådde dra upp henne längre. Men det räckte ju att motoraxeln var ovanför vattenytan. Vi slet i två timmar i de obekväma och nästintill omöjliga ställningar som en liten båt erbjuder för reparation. Åter i vattnet kunde vi konstatera att packningen fortfarande droppade… Men bara i en kvart sådär. Då lägrade sig sinnesfriden över Eos besättning och eftersom väderfönstret för vidare segling bestod var det bara att förbereda för avgång dagen efter. Tre nätter på Bonaire fick räcka även om vi gärna stannat längre.

Hejdå Bonaire!

Frustrationens hav är ett lämpligt namn på Karibiska sjön om man vill segla österut. Det är nämligen mot vind och mot vågor och mot ström. Inte ens med lite vind i prognosen är den här sträckan lättseglad. Vi försökte segla och det var riktigt behagligt periodvis men vi kom inte speciellt mycket närmare målet på våra krysslag.

Jodå så här skönt var det också men inte kom vi mycket närmare målet

Hur många dagar vill man lägga på en sträcka som inte är mer än 400 sjömil lång? Och hur länge vågar man tro att de svaga vindarna ska bestå? Det blev motorn som fick göra grovjobbet och stackars Eos stampade sig fram genom vågorna. Tidvis var vind och vågor så besvärliga att Eos nästan stannade upp när hon dök med fören i en vågdal och hade svårt att få upp farten innan nästa våg tog henne. Vi hade ofta storseglet uppe för att öka farten när vinden kom lite från sidan men vid vindkantringar slog och smällde det förtvivlat i seglet. Sista natten bestod oss med regn och vindbyar stup i kvarten. Det var precis att dieseln räckte ända fram…

Numera har vi en fläkt som svalkar lite när man måste sova i en stängd båt. Fast lakanet var bara för att inte genera er…

Om någon undrar varför vi inte har skrutit över fisket den här säsongen kan vi bara meddela att det beror på att vi inte fått någon fisk. Vi har ändå försökt hela tiden. Men nu har lyckan vänt och strax innan Grenada fick Micke upp en finfin guldmakrill. Fisken kämpade väldigt väl men det gjorde Micke också och lyckligtvis, för oss alltså, så vann Micke.

Favoritfisken som kommer att bli middag i fem dagar

Nu är vi i Prickly Bay på Grenada och plötsligt har vi hur mycket tid som helst. Inga besvärliga seglingar eller brådska på länge. Rätt skönt!