Santa Marta igen

Hola amigos!

Vi är nu tillbaka i Colombia efter en lång skön vistelse i Sverige. Vi tyckte nog att vädergudarna bjöd på en ganska dålig sommar hemma i Skåne men vi hade det bra ändå. Temperaturen i Santa Marta är precis dubbelt så hög som den var i det Sverige vi lämnade och det är väl lite i kraftigaste laget men vi klagar inte och tycker nog vi klarat omställningen bra.

Eos såg ut precis som när vi lämnade henne, inomhus alltså. På däck låg sand och smuts vilket vi snabbt tvättade bort. Undervattenskroppen var det värre med och det var ett drygt arbete att skrapa rent skrovet. Propellern var närmast förvandlad till en korallsten full av havstulpaner och Micke fick slita hårt med att få henne ren.

För övrigt gällde det att installera nya vindmätaren och byta ut reläet till bogpropellern och lite annat smått och gott. Fullt med arbeta alltså.

Ciudad Perdida eller Teyuna är en fornlämning, en helig plats, en glömd stad långt inne i djungeln. Dit går det bara att ta sig genom vandring. Cogis, ett indianfolk, bor fortfarande i byar dit inga vägar når och med en kultur som är väldigt lite förändrad. Dit ville Micke och jag gå och vi anmälde oss till en fyradagars trekkingtur. Kanske var det tur att vi inte förstod hur strapatsrik den vandring var för då hade den inte blivit av. Nu sitter vi här i båten efter väl genomförd färd och känner oss väldigt, väldigt stolta över att vi fixade det.

vi fick ta oss över strida floder

Sexton väldigt olika människor samlades i ”vår” grupp för att genomföra vandringen. Medelåldern var väldigt låg, sådär tjugofem-trettio år kanske, innan vi räknades in och vi tror nog de andra var väldigt imponerade över hur bra vi gamlingar klarade oss. För det var ingen planmark vi gav oss in på, det var upp och ner hela tiden och stenigt och gyttjigt. Varje eftermiddag regnade det vilket gjorde vandringen hal och förrädisk.

Det gällde att inte halka i gyttjan

Vi hade också med oss en inhemsk guide, en engelskspråkig översättare, en alltiallo samt en kock. Alla var väldigt trevliga och entusiasmerande och vi fick lära oss jättemycket om historia och kultur.

Antonio och Pedro våra härliga guider som lärde oss så mycket

Redan första dagen, när vi kom till vår övernattning, började vi allvarligt undra vad vi gett oss in på. Mitt vänsterknä gjorde ont när vi gick nerför och Micke var också lite påverkad. De följande tre dagarna skulle vi vandra 15-18 km per dag och vi hade redan ont! Vi kurerade oss med lite inflammationshämmande och när knäet protesterade nästa dag igen så fick jag prova lite av naturfolkets medicin; marijuana och koka. Det kändes genast bättre.

Dags att sova under myggnätet. Uppstigning klockan fem!

Vi blev väl förplägnade med mat och dryck tre gånger om dagen och två mellanmål däremellan. Det behövdes med tanke på att vi gick åtta timmar per dag. Huvudmålen fick vi på övernattningsställena som bestod av enkla byggnader med sängar och hängmattor. Guider och personal bestod av cogiindianer och det gjorde ett fantastiskt arbete med att ordna mat till alla dessa grupper av vandrare. Allt forslades dit på mulor på samma besvärliga stigar som vi gick på.

Cogibarn

Eftersom vi bar all vår packning själva var vi noga informerade om att bara ha en omgång kläder för vandringarna och en omgång som vi hade på kvällen. Det innebar att vi varje morgon satte på oss våta och leriga kläder som dessutom luktade svett…Värst var det med skorna som aldrig torkade och fötterna var som vita svampar varje eftermiddag när vi kom till nattlägret.

Cogiby

Målet var ju Ciudad Perdida och dit kom vi på tredje dagens morgon då vi äntrade de 1200 trappstegen upp till ingången. Indianerna lyckades lura de spanska erövrarna så de aldrig hittade staden men tyvärr fick colombianska pirater nys om området och skövlade gravarna där i mitten på 1900-talet.

Ciudad Perdida! Vi fixade det!
Kvinna och barn utanför sitt kvinnohus. Män och kvinnor bodde i olika hus

Vi skulle kunna skriva många sidor om detta riktiga äventyr men det ska vi bespara våra läsare.

Idag har vi förberett Eos för att lämna Santa Marta. Vi har ett väderfönster för att kunna ta oss till någon av ABC-öarna och det vill vi inte missa. Så trots att musklerna protesterar och tårna ömmar så har det varit full aktivitet hela dagen. Nu börjar vi säsongens segling som ska ta oss mot ström och vind mest hela tiden. Får se hur vår gamla Eos ska klara det!

Förlåt, jag måste förstås förklara att marijuanan och kokan givetvis var i krämform. Jag smorde alltså knäet med den. Men det förstod ni väl?

Annonser

5 reaktioner på ”Santa Marta igen

  1. Det var en rejäl vandring, vi hade nog avstått eftersom Bo inte vill gå uppför och jag inte vill gå nerför (tårna!!). Duktigt gjort, det glömmer ni inte i första taget. Ska bli intressant att höra om seglingen österut, ska vara möjligt nu för passadvindarna är svaga. Själva åker vi till Mallorca i slutet av månaden, jag har aldrig varit där. Inga grisfester, bara vandring längs kusten på slät mark.

    Gilla

    1. Så mycket segling har det inte blivit men vi har tagit oss till Curacao i alla fall. Ganska mycket motor, lite vind och lugnt hav. Mallorca är inte heller så dumt. Ha det så trevligt på er resa!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s