Spaansee Water, Curacao

Svaga vindar, nästan ingen sjö och fullmåne därtill på nätterna. Seglingen till Aruba, som mest bestod av motorgång, tog oss bara två dygn. Alla som seglat i dessa vatten vet hur ostan brukar tuta i så vi var jättenöjda med vår lätta överfart. Det blev bara två dagar på Aruba sedan passade vi på att segla vidare till Curacao medan de gynnsamma förhållandena bestod.

Buss till vackra Willemstad för inklarering stod först på tur.

Vi hamnade i Spaansee Water, ett innanhav på Curacao, där i princip alla seglare ligger när man är här. Och just nu är det ovanligt många båtar. Vi har aldrig sett så många båtar här förr och vi har ändå varit här flera gånger. Tack och lov är ankarbotten väldigt god så det mesta i ankarväg fastnar. Men det var ändå lite trixigt att få till en bra plats.

Men det hjälper ju inte att vi har ankrat bra om det är andra som inte har koll på sina grejor. Tack och lov var vi i båten några dagar senare när följande hände; jag hörde ljudet av kätting som rasslade ut och när jag tittar upp ser jag hur framförvarande båt är på väg emot oss! Micke rusar fram och släpper ut mer av vår kätting för att förhoppningsvis förhindra en katastrof. Båten framför har inte draggat men ankarspelet är inte säkrat och kättingen löper ut. Stackars Eos får några rejäla törnar men lyckligtvis tar kättingen slut på jättebåten framför oss precis när vår kätting är utsläppt till max. Då ligger vi med fören mot aktern på ”Cool Running” så Micke har bara att ta ett kliv över på den andra båten där givetvis ingen är ombord.

När båten svängde bort för ett ögonblick kunde jag fotografera men snart var hon på oss igen

Genast kommer dingar från alla håll och kanter som ska bistå oss. Varken Micke eller någon av de andra seglarna kan klura ut hur kättingen på ”Cool Running” ska kunna dras in så därför blir nästa åtgärd hur vi ska kunna flytta oss från platsen eftersom den stora båten ligger över vår ankarkätting. Med hjälp av tillräckligt många dingar som förde ”Cool Running” åt sidan gick det dock även om Eos fick lite närkontakt igen. Men några lätta repor i bordläggningen är inget vi gråter över utan vi är djupt tacksamma för att allt slutade så bra.

Trångt i ankarviken!

Så fick vi ankra om och hamnade inte alls så bra som vi tyckte vi gjort på det andra stället. Men det fanns inget som var bättre. Prognosen de närmaste dagarna lydde på ökande vindar ”near gale-warning” och risk för åska. Vi var förra året med om åska i Spaansee Water när båtarna for runt i alla riktningar medan regnet piskade och vinden tjöt. När vi pratade med den danska båten som ankrat framför oss fick vi höra att de bara hade tjugo meter kätting ute, men de hade hängt på ett extraankare på kättingen för att klara hårda vindar. Förvisso kunde de nog klara hårda vindar men vad händer om vinden vrider 180 grader, som den kan göra i åska? Vi hade 37 meter ute och hade gärna velat ta ut mer…

Bensintanken till utombordaren läckte så Micke fick plasta igen sprickan. För ett och ett halvt år sedan köpte vi en ny tank som redan gott sönder. Grrr…

Igår valde vi bort att vara ankarvakt och sitta på båten hela dagarna. Vi drog upp ankaret och åkte in till en lyxmarina i närheten. Vi var rörande överens om att det var det värt för sinnesfriden. Förvisso svider det i plånboken men vi kan njuta av promenader och bad på ett lyxområde som ingår i komplexet. Vem vet vad som kunde hänt ute på ankringen? Det kanske hade kostat oss mer!

Så lycklig var Micke och jag också förstås!

Det är otroligt många barnfamiljer här i Spaansee Water. Vi köpte en uppblåsbar kanot på Kanarieöarna som vi trodde vi skulle ha lite glädje av då och då. Vi har använt den mindre än tio gånger och den har legat i en påse på däck och varit i vägen för de mesta. Vi tänkte läget var perfekt för att försöka få till en försäljning bland alla dessa barn. Det gick också alldeles utmärkt och vi fick sålt den till förste spekulant. Det var en sjubarnsfamilj! Ja, ni läser rätt. Det unga paret hade sju barn mellan sådär två och tretton år och dessutom en labrador! Vi har aldrig sett dem alla samtidigt i dingen. Gissar att det inte går. Men de ska segla jorden runt och båten de har är väl gissningsvis 40 fot. Ibland blir man imponerad eller kanske mest förfärad…

Här är de två äldsta barnen med och köper kanot. Den har redan använts mer än vi gjort på två år!

Vi fortsätter att blicka österut. Så fort det blir ett väderfönster bär det iväg. Kanske i nästa vecka.

Annonser

Santa Marta igen

Hola amigos!

Vi är nu tillbaka i Colombia efter en lång skön vistelse i Sverige. Vi tyckte nog att vädergudarna bjöd på en ganska dålig sommar hemma i Skåne men vi hade det bra ändå. Temperaturen i Santa Marta är precis dubbelt så hög som den var i det Sverige vi lämnade och det är väl lite i kraftigaste laget men vi klagar inte och tycker nog vi klarat omställningen bra.

Eos såg ut precis som när vi lämnade henne, inomhus alltså. På däck låg sand och smuts vilket vi snabbt tvättade bort. Undervattenskroppen var det värre med och det var ett drygt arbete att skrapa rent skrovet. Propellern var närmast förvandlad till en korallsten full av havstulpaner och Micke fick slita hårt med att få henne ren.

För övrigt gällde det att installera nya vindmätaren och byta ut reläet till bogpropellern och lite annat smått och gott. Fullt med arbeta alltså.

Ciudad Perdida eller Teyuna är en fornlämning, en helig plats, en glömd stad långt inne i djungeln. Dit går det bara att ta sig genom vandring. Cogis, ett indianfolk, bor fortfarande i byar dit inga vägar når och med en kultur som är väldigt lite förändrad. Dit ville Micke och jag gå och vi anmälde oss till en fyradagars trekkingtur. Kanske var det tur att vi inte förstod hur strapatsrik den vandring var för då hade den inte blivit av. Nu sitter vi här i båten efter väl genomförd färd och känner oss väldigt, väldigt stolta över att vi fixade det.

vi fick ta oss över strida floder

Sexton väldigt olika människor samlades i ”vår” grupp för att genomföra vandringen. Medelåldern var väldigt låg, sådär tjugofem-trettio år kanske, innan vi räknades in och vi tror nog de andra var väldigt imponerade över hur bra vi gamlingar klarade oss. För det var ingen planmark vi gav oss in på, det var upp och ner hela tiden och stenigt och gyttjigt. Varje eftermiddag regnade det vilket gjorde vandringen hal och förrädisk.

Det gällde att inte halka i gyttjan

Vi hade också med oss en inhemsk guide, en engelskspråkig översättare, en alltiallo samt en kock. Alla var väldigt trevliga och entusiasmerande och vi fick lära oss jättemycket om historia och kultur.

Antonio och Pedro våra härliga guider som lärde oss så mycket

Redan första dagen, när vi kom till vår övernattning, började vi allvarligt undra vad vi gett oss in på. Mitt vänsterknä gjorde ont när vi gick nerför och Micke var också lite påverkad. De följande tre dagarna skulle vi vandra 15-18 km per dag och vi hade redan ont! Vi kurerade oss med lite inflammationshämmande och när knäet protesterade nästa dag igen så fick jag prova lite av naturfolkets medicin; marijuana och koka. Det kändes genast bättre.

Dags att sova under myggnätet. Uppstigning klockan fem!

Vi blev väl förplägnade med mat och dryck tre gånger om dagen och två mellanmål däremellan. Det behövdes med tanke på att vi gick åtta timmar per dag. Huvudmålen fick vi på övernattningsställena som bestod av enkla byggnader med sängar och hängmattor. Guider och personal bestod av cogiindianer och det gjorde ett fantastiskt arbete med att ordna mat till alla dessa grupper av vandrare. Allt forslades dit på mulor på samma besvärliga stigar som vi gick på.

Cogibarn

Eftersom vi bar all vår packning själva var vi noga informerade om att bara ha en omgång kläder för vandringarna och en omgång som vi hade på kvällen. Det innebar att vi varje morgon satte på oss våta och leriga kläder som dessutom luktade svett…Värst var det med skorna som aldrig torkade och fötterna var som vita svampar varje eftermiddag när vi kom till nattlägret.

Cogiby

Målet var ju Ciudad Perdida och dit kom vi på tredje dagens morgon då vi äntrade de 1200 trappstegen upp till ingången. Indianerna lyckades lura de spanska erövrarna så de aldrig hittade staden men tyvärr fick colombianska pirater nys om området och skövlade gravarna där i mitten på 1900-talet.

Ciudad Perdida! Vi fixade det!
Kvinna och barn utanför sitt kvinnohus. Män och kvinnor bodde i olika hus

Vi skulle kunna skriva många sidor om detta riktiga äventyr men det ska vi bespara våra läsare.

Idag har vi förberett Eos för att lämna Santa Marta. Vi har ett väderfönster för att kunna ta oss till någon av ABC-öarna och det vill vi inte missa. Så trots att musklerna protesterar och tårna ömmar så har det varit full aktivitet hela dagen. Nu börjar vi säsongens segling som ska ta oss mot ström och vind mest hela tiden. Får se hur vår gamla Eos ska klara det!

Förlåt, jag måste förstås förklara att marijuanan och kokan givetvis var i krämform. Jag smorde alltså knäet med den. Men det förstod ni väl?