Santa Marta, Colombia 2

Imorgon tar vi flyget hem till Sverige! Micke oroar sig för att han ska behöva använda strumpor och långbyxor. Jag tycker det ska bli skönt att slippa svettas så kopiöst. För det är varmt här. Sanslöst varmt. Termometern skiftar mellan 30 och 31 grader när vi lägger oss på kvällen, på dagen är det ännu mycket varmare.

Ska man dessutom jobba gäller det att ha både svettband och en trasa tillgänglig

Vi ligger i marina med fri tillgång till internet. Varje morgon läser vi nyheterna från Sverige och sedan går vi igenom dagens väder från sådär sex olika vädersajter; passageweather, windity, windguru, acuweather, windfinder och en colombiansk sida. Det innebär att vi får sex olika versioner av hur vädret ska gestalta sig och ändå stämmer ingen. Vi drar därmed slutsatsen att vädret i Santa Marta är väldigt svårt att sia om. Ofta påstås det att det ska regna och åska en del under dagen. Förvisso regnar och åskar det en del över Sierra Nevada, de höga bergen som omger Santa Marta. Men på de två veckor som vi har varit här har vi bara fått oväder över oss vid två tillfällen. Vid det första tillfället hade vi just avslutat vår plastning av ankarboxen och det var alltså väldigt olämpligt med regn. Vid det andra tillfället var vi ute och gick och en bra bit från Eos när det brakade loss på himlavalvet.

Vad skulle vi ute i det här vädret att göra???

Vår första tanken var att vi nog borde ta en taxi tillbaka. Men sedan blev det ändå att vi gick. Vi har nu lärt oss att det finns inte en dagvattenledning som förmår svälja sådana regn i Santa Marta. Samtliga gator i staden förvandlades till kanaler och vi fick vada oss över gatukorsningarna och noga akta oss för bilisterna som orsakade vattenkaskader när de åkte förbi.

Vi har faktiskt jobbat rätt mycket trots värmen. Vi vill ha Eos seglingsklar när vi kommer ner.

Från sittbrunnen kan vi varje morgon, lagom till frukosten klockan sju, beskåda flitiga människor som svettas inne på gymmet eller hoppar runt i en gympagrupp ute på terrassen. Vi svettas redan då, utan våldsamma aktiviteter, i vår allroundklädset dvs. badkläder.

Utsikt från sittbrunnen

Lite senare kan vi beskåda badarna som anländer till stranden en liten bit bort och sedan har vi alla som vandrar ut på piren strax intill. De senare tar foto från alla möjliga och omöjliga vinklar på sig själva och varandra.

Vandrar vi in bland gatorna häpnar vi över alla tusentals vagnar och stånd som kantar trottoarerna; frukt, grönsaker, kläder och tingeltangel. Här finns allt att köpa och ofta för en billig penning. Vill man ha en liten kopp espresso går det också bra, det finns många som säljer kaffe från stora termosar. Hur kan någon klara försörjningen på det?

Det är liv och rörelse på Santa Martas gator
Vi frossar i frukt och grönsaker nu…

Eos ska få en sista finputsning under dagen. Det gäller att tvätta bort alla spår av salt som kan tänkas finnas i tyg och på trä. Hur nu det ska gå till när svetten droppar från ansiktet samtidigt som man städar kan man ju ibland fråga sig? Vi gör så gott vi kan i alla fall och hoppas ansträngningarna hjälper. Vi vill ju inte komma tillbaka till en båt full med mögel. Vårt gamla förvaringskapell har också kommit upp för att skydda båten mot solen. Nu är det snart bara väskorna som ska packas.

På återseende kära läsare när vi kommer tillbaka i september!

Annonser

Santa Marta, Colombia

Två dagar efter att våra besökare hade lämnat oss var vi på väg tillbaka till Guna Yala igen. Kylskåpet var åter fyllt med mat och vi hade konkat hem dricksvatten i många dunkar. Nu räknade vi inte med att komma till en riktig affär förrän vi var i Colombia och när det skulle bli tja, det bestämde vädret över. Vi har numera en vacuummaskin i båten och det är en riktig räddare i nöden då vi inte har frys ombord. En färsk bit kött håller gladligen i åtta- tio dagar i kylskåp när vi har vacuumpackat det och tillreder man köttet först så håller det ännu längre.

Kingfish mackarel smakade också väldigt gott till middag!

Vi var lite bekymrade hur vi skulle göra med utklareringen från Panama eftersom alla myndigheter inte längre är stationerade i Guna Yala. Men det visade sig inte vara något problem alls. Vi kunde helt lagenligt fixa seglingstillståndet till Colombia redan i Linton ett par veckor innan vi lämnade landet och sedan bara få våra pass stämplade i Porvenir i Guna Yala innan vi seglade därifrån. Ibland är inte myndigheterna alls så krångliga som man räknar med!

Åter i Guna Yala

Det var varmt i Guna Yala. Det märktes att denna delen av världen var på väg in i den heta, blöta säsongen då vindarna är svaga och skiftar i vindriktning. Molnen tornade upp sig vid fastlandet och ibland nådde både regn och åska ut till oss ute på öarna.

Fortfarande används kanoter för att ta sig långa sträckor mellan öarna. Här är det vatten som transporteras.
Mast och segel ligger ofta hoprullad i kanoten för att kunna sättas upp då vindarna är akterliga

Eftersom det inte blev mycket promenader i land av naturliga skäl (öarna är väldigt, väldigt små) så passade vi på att snorkla så mycket som möjligt. Guna Yala har fortfarande en väldigt vacker undervattensvärld även om vi tyckte det fanns mindre fisk och rockor än vi upplevde för tio år sedan. För övrigt latade vi oss en hel del och det är riktigt härligt ibland!

Vattnet var över 30 grader!

Alla seglare vi pratat med har sagt att det numera kommer ut båtar som säljer frukt och grönsaker i ankarvikarna. Under de tolv dagar vi var i Guna Yala dök där minsann inte upp en enda båt förrän vår allra sista kväll. Då hade vi letat förgäves efter frukt och annat i tre byar och många små affärer. Sammanlagt hade vi lyckats inhandla några kilo potatis och fyra stora lökar under dessa försök men ingen frukt. Jo, en gunabåt kom ut och sålde gröna bananer, men de hann ju inte mogna förrän vi var i Colombia. Vilken torftig diet indianerna måtte ha?

Äntligen frukt och grönsaker!!!

Internet finns på vissa öar men är mycket, mycket långsamt. Vi hade ett digicel simkort som vi hört skulle fungera i Guna Yala. Vi hade gjort tappra försök att aktivera det flera gånger men utan att lyckas. Vi hade också försökt få några inhemska personer att hjälpa oss i Nargana men utan att de klarade ut det. När vi besökte immigrationen i Porvenir för att få utresestämplar i passen satt en polis och knappade så flinkt på sin telefon. Sista försöket, tänkte vi, och undrade om han kunde aktivera simkortet åt oss på sin telefon. Det tog väl en minut så hade han fixat det och vi var förstås glädjestrålande! Nu visade det sig att internetet var otroligt dåligt de sista få dagarna vi var kvar i Guna Yala så vi fick väl inte någon glädje av simkortet ändå. Men kortvågsradion har varit vår enda källa till väderinformation förr, så det fick duga den här gången också.

Det går att klara sig utan internet…

Det är endast 300 sjömil till Santa Marta i Colombia. En ganska liten sträcka i långseglarsammanhang. Men vi skulle ta oss mot vind och vågor och kanske få både regn och åska över oss… Men gribarna visade på svaga vindar och de var faktiskt så svaga att vi fick förlita oss på motorn första delen av resan. Sista dygnet seglade vi dock sakta, sakta för att inte komma fram för tidigt. Men vindarna är inte att lite på utanför Santa Martas höga bergskedja och när natten kom friskade vindarna i vilket gjorde att det gick alldeles för fort. Så med enbart en lite bit genua ute seglade vi fram och tillbaka utanför målet för vår segling och var lyckliga när dagen äntligen grydde och vi kunde ta oss in i hamn.

Gatuhandel i Santa Marta. Nu har vi ingen brist på fin frukt!

Nu ligger vi förtöjda i Santa Marta marina och här ska Eos ligga i vattnet under fyra månader då vi är hemma i Sverige. Vi ligger mitt inne i staden och har ett trivsamt stadsliv runt omkring oss. Det känns som om vi kommer att trivas här och som omväxling är det väldigt trevligt med den bekvämlighet livet i en stad erbjuder.

Vi lär dock inte få lata oss så mycket. Micke jobbar hårt med att laga en läcka i ankarboxen som har gjort att vi fått inte lite, lite vatten i förpiken. Vi är länge undrat hur det kom in men nu är det mysteriet löst. Botten i ankarboxen var inte tät och behöver plastas om. Skönt ändå att det upptäcktes innan mycket vatten kunde tränga in. Så efter lata dagar i Guna Yala är det nu arbete som gäller.