Portobello 2, Panama

Guna Yala eller San Blas, som spanjorerna en gång namngav området, består av några hundra små vackra sandöar omgärdade av korallrev och en smal landremsa av Panamas fastland. Här bor gunaindianer sedan lång tid tillbaka. Det är ett stolt folk som håller strängt på sina traditioner och som på många sätt lever likadant som de gjort i århundranden. För tio år sedan besökte vi Guna Yala och förälskade oss i detta område som på många sätt påminner om ”Söderhavet”.

365 små söderhavsöar

Vad hade då hänt på tio år? Det mest påtagliga var hur turismen blommat upp. För tio år sedan mötte vi enstaka backpackers och för övrigt bara seglare. Nu var det horder av folk som dagligen kördes ut till de populäraste öarna, ibland bara för ett besök över dagen och ibland för att campa eller bo i enkla semesteranläggningar (hyddor).

Spartanska restauranger finns på många öar och öl och vin är lättåtkomligt till skillnad mot när vi var här förra gången. De ekonomiska gunaindianerna gör också affärsverksamhet av sina vackra öar vilket innebar att det ibland kostar några dollar att få gå iland på en ö…

Alla gifta kvinnor klär sig fortfarande på traditionellt sätt

Till Guna Yala hade vi lockat min syster Agneta och svågrarna Lasse och Ralf. De kom med taxi från Panama City. Det finns bara en enda väg till Guna Yala och den går till fastlandet intill Cartiöarna. Med telefoner som bara fungerade ibland och utan internet blev det lite förveckling innan vi hittade varandra. Men så kom de och lilla Eos blev hem för fem personer i tolv dagar.

Tre ”blekansikten”på Coco Bandera Cays

Under åtta dagar seglade vi omkring och ankrade utanför den ena vackra ön efter den andra. Vi besökte också den ”moderna” ön Nargana, som inte är lika traditionell som många andra av samhällena. Förutom att visa våra gäster på hur en by ser ut så hade vi förhoppning om att kunna handla lite mat. Men mataffärerna visade sig vara lika små och med lika ynkligt innehåll som för tio år sedan. Lite frukt och grönsaker och ett antal kunabröd var allt som letade sig ner i ryggsäckarna. På ett sätt var dock en affär moderniserad. En stor platt-tv hängde på väggen i affären och på så sätt fick vi reda på att ett otäckt attentat skett i Stockholm.

Skolbarn i Nargana

Ett välfyllt kylskåp, lite hemmagjorda konserver, gott om goda drycker och gemensam fantasi gjorde dock att vi klarade mathållningen utan några större problem. Ett par gånger köpte vi lobster (klolös hummer) av gunaindianer som paddlade förbi ankringen. Vi provade också Guna Yalas restauranger vid ett två tillfällen. Dock stod sig Eos kök bra vid jämförelse.

Lobster till middag. Fram med stora grytan

Våra gäster visade också en god vilja att spara på duschvattnet och höll sig till rimliga nivåer av vårt begränsade sötvattenförråd. Vilket innebar en till tre liter vatten i duschflaska beroende på om man skulle tvätta håret eller inte. Försök med det därhemma om ni kan!

Undervattensvärlden är också vacker i Guna Yala

Så småningom tröt dock både mat, vatten och pengar och vi seglade till Portobello med hela besättningen. Det var också planerat för att våra gäster skulle lämna oss där. Tyvärr blev de två sista ankringarna de gungigaste på hela tiden. Den sista så gungig så att Lasse, som låg ute i sittbrunnen, var på god väg att kasa ner på golvet. Det var en trött besättning som såg dagen gry och trötta gäster som beslöt att lämna Eos en dag i förtid… Tur var nog det. För när Agneta, Lasse och Ralf sov gott på hotell i Panama City natten som följde så hade vi skyfall och åska i Portobello. Jag lär väl få höra mer än en gång att jag påstod att ankringen i Portobello var så lugn och fin…

Agneta och Ralf passade på att fylla år hos oss! Då blev det tårta och ”champagne” förstås!

Vi blir nu kvar i Panama ytterligare en eller två veckor innan vi fortsätter mot Colombia.

Annonser

Portobello, Panama

Eos kom upp på land en torsdag morgon och sjösattes igen på måndagen. Fyra hektiska dygn då vi slet från morgon till kväll. Vi var inte ensamma om att ha båt på land och det var många som förvånades över vilken energi vi lyckades uppbåda i värmen. ”När jag gick hemifrån tog ni upp båten och när jag kommer tillbaka är den redan bottenmålad…” var en av versionerna vi fick höra. Men vi ville ner i vattnet så fort som möjligt och än har vi inte börjat leja bort jobbet. Fast visst kommer tanken ibland att det hade varit skönt att slippa det slitiga vaxningsarbetet…

Renslipning, grundfärg och tre lager bottenfärg. Här går det undan!

Ibland blir det arbete som man verkligen inte tänkt sig, Vi fyllde vatten i alla våra lösa flaskor som vi använder till duschvatten innan vi upptäckte vi att det flöt alger i vattnet. Vattnet i Linton marina kommer från bergen men kvaliteten är ändå inte den bästa. Så vi hällde ut allt vattnet igen och silade nytt vatten genom i bomullsduk tillbaka i flaskorna. Resultatet blev hur bra som helst, men det tog tid.

Rent vatten på gång…

Med myggnät, myggspiraler och mängder av Mygga A klarade jag mig trots allt riktigt hyggligt från att ätas upp på land. Myggorna är föga intresserade av Micke vilket inte känns helt rättvist. Därför kändes det extra härligt när det var dags för Eos att hoppa i sjön igen.

Stor kran till liten båt

I den här delen av världen får man som ägare inte göra någonting när det gäller att ta upp och ner båten. Inga tampar som ska hållas i eller stöttor som man ansvarar för. Allt sköts av marinapersonal och de är många och det tar en förfärlig tid. Micke var visserligen med och såg till att lyftbanden var rena så inte Eos nyputsade skrov skulle smutsas ner direkt. Jag kunde ägna mig åt fotografering.

Ny bottenfärg efter bara sex månader- måtte denna fungera bättre!

Nu befinner vi oss i Portobello åtta sjömil från Linton. Det är en liten by med historiska anor. Hit förde spanjorerna oändliga mängder guld och silver som de sedan skeppade vidare till hemlandet. Här finns gott om gamla ruiner från den tiden.

Bland fornlämningar i Portobello

För övrigt är Portobello en lite sömnig ort med tre kinesbutiker med lite av varje i. Frukt och grönsaker handlar man från pick ups som då och då kör igenom samhället. Vill man ha lite mer att välja på får man ta bussen fyra mil bort till Sabanitas. Vi bunkrar för fullt nu. Om några dagar ska vi vara i Guna Yala (San Blas) och där finns mycket lite att handla.

Portobello från ovan

Alla länder vi har varit i är olika på många sätt. Inte minst vad det gäller mat. Trots stora butiker i Sabanitas är vi inte riktigt nöjda med köttdiskarna. Dessutom vet vi inte alltid vad det är bakom disken och det är inte alltid lätt att fråga. Vi tog en chansning en dag och köpte ett stort fint, rött kött som hette ”lomo de mulata”. Jag trodde säkert det var nötkött men det luktade lite konstigt konstaterade vi hemma i båten. Varken ordbok eller internet löste mysteriet för oss. Men vår kubanske svärson visste besked: Det var häst vi hade köpte!

Nu vet vi att det var häst vi åt. Riktigt gott faktiskt!

Nu ska det bli väldigt roligt att segla i Guna Yala igen. Vi var där för tio år sedan och tyckte det var som Söderhavet. Vi får dessutom besök av min syster och två svågrar! Det ska bli roligt!