Barbuda

I Fahlmouth harbour lämnade vi in vår svenska gasolflaska för påfyllning. Vi har en massa säkerhetsdetaljer när det gäller gasolen för att det absolut inte ska kunna hända några olyckor. Men en sak kan vi inte gardera oss mot; överfyllning av flaskan. Vi är ju inte med när den fylls på precis. Så när vi hämtade vår gasolflaska igen så var den fylld ända upp i toppen. Inte minsta lilla utrymme för expansion alltså! Sådant gör mig nervös eller hispig som Micke lite irriterat kan uttrycka det. Vi kopplade genast in den nya flaskan till systemet och jag satte igång med storbak… Inte precis vad jag hade tänkt mig men nöden har ingen lag. Det är nu tio dagar sedan och jag har verkligen slösat med gasolen så snart är den väl nere i lite normal gasolnivå så vi kan återgå till vår tidigare flaska och tömma den först.

Utsikt över English harbour
Utsikt över English harbour

När vinden bedarrade lite så kryssade vi oss upp till ostsidan av Antigua och låg på boj några nätter utanför Green Island. Den seglingen kostade oss en fin melon och hela bananförrådet som lyckades skutta ur vårt fruktnät på akterdäck. Under hela Atlantöverfarten hade vi bananer i det nätet och aldrig att något ramlade ut. Men då kryssade vi inte förstås…

Green Island ett kiteparadis
Green Island ett kiteparadis

Seglingen upp till Barbuda blev betydligt behagligare. Till på köpet fick vi fisk! En fin och lagom stor barracuda. Vi har ätit barracuda tidigare och det är en mycket god fisk. Men den lever ju på revfisk och då kan den vara förgiftad med ciguatera. Efter att ha rådgjort med vår fiskebok trodde vi inte att fisken kunde vara farlig eftersom den var så liten. Men man kunde också göra en test, smaka en liten bit fisk och invänta ett antal timmar och om då inga besvär framkallats anse fisken ofarlig. Jag åtog mig att bli försökskanin och åt en bit fisk. Jag kände inga som helst symtom så det blev barracuda till kvällens middag. Dagen efter kände jag mig dålig i magen men inte Micke. Kunde det vara fisken? Då hade vi väl båda blivit dåliga? Så det blev barracuda till middag igen. Natten som följde började Micke känna sig dålig och jag var fortfarande lite knepig i magen. Resten av barracudan åkte över bord. Aldrig mer barracuda!

Eos med tjugo centimeter under kölen

Barbuda är bedårande vackert! Vita, öde sandstränder och de vackraste turkosblåa vatten. Vi ankrade först på sydsidan av ön, i Gravenor bay, på två meters djup helt för oss själva. Vi hade simavstånd bort till jättefina korallområden som vi snorklade på. Vi såg rockor och fiskar i mängder och en ful barracuda som ”bodde” under vår båt. Vilket paradis!

Snorklingsdags
Snorklingsdags

Efter ett par dagar seglade vi runt till Cocoa bay och ankrade upp innanför en annan sagostrand. Där låg svenska Nanny som vi gärna ville träffa.

Cocoa beach och ankarviken
Cocoa beach och ankarviken

I vattnet runt omkring båtarna simmade fullt med sköldpaddor. De var uppe vid ytan och andades några gånger och sedan dök de ner för att äta sjögräs. T.o.m. jag med min långsamma reaktionshastighet lyckades fånga en av dem med kameran!

Sköldpadda
Sköldpadda

På Barbuda bor bara 1810 människor och nästan alla bor i ”staden” Codrington. De få vägar som finns är sandvägar och det går inga bussar. Vi ankrade därför sedan på västsidan av ön med tanke på att försöka gå till staden. En ganska rejäl sträcka, men vi behövde ju motion. Lonely Planet, som vi aldrig haft någon som helst nytta av här i Karibien, visade på en karta att det faktiskt fanns en väg, eller stig, från platsen vi ankrade på och som skulle gå ut till huvudvägen mot Codrington. Vi kan nu konstatera att den vägen existerar inte! Vi vandrade på djurstigar och mötte vilda åsnor och hästar och vi snirklade oss fram mellan stickiga buskar. Till all lycka hade vi Ipaden med oss och kunde därför med Google maps hjälp orientera oss fram till huvudvägen. Vi hade aldrig klarat det annars!

En eller två åsnor?
En eller två åsnor?

Så lunkade vi vägen fram mot Codrington varma och svettiga i vanlig ordning. Men på Barbuda kör man inte förbi någon som kanske vill ha lift och första bilen som körde om oss stannade och backade tillbaka för att låta oss åka med. Vilken vänlighet!

Så ser vägarna ut på Barbuda
Så ser vägarna ut på Barbuda

Dagens viktigaste ärende var att klarera ut ifrån Antigua och Barbuda. När vår chaufför fick reda på detta körde han oss genast till tullen och erbjöd sig sedan att köra oss vidare till immigrationen. Men det behövdes ju inte, vi kunde gå. Trodde vi! Halva Codringtons befolkning (lite överdrivet) blev engagerade i vår promenad till immigrationen. För inte går man förbi någon som verka behöva hjälp? Att sedan immigrationen hade flyttat till andra lokaler och att vi två gånger blev följda fram till fel ställe var ju lite penibelt. Och ingen verkade veta om var den nya lokalen fanns. Utom en barägare som också engagerade sig i vår situation. Jodå, vi fick så småningom alla våra stämplar och kan lagenligt lämna landet imorgon.

Tack för hjälpen alla codringtonbor!
Tack för hjälpen alla codringtonbor!

Efter detta var vi rätt trötta och väldigt hungriga. Efter lunch och lite matinköp (nu blir det kyckling igen!) så kostade vi på oss en vattentaxi tillbaka till vår strand. Vi lyckades sedan ta oss förbi de brytande vågorna på stranden utan att välta dingen och kom nästan torrskodda ut till Eos igen. Skönt! Nytt land i sikte, imorgon seglar vi till St. Barthelemy!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s