St Martin

Egentligen ska man klarera in i alla små nationer man kommer till, även om nationen tillhör Frankrike och således också EU. Å andra sidan känns det som om ingen bryr sig på de franska öarna och eftersom vi bara skulle stanna ett par dagar på franska St Barthélomy så beslöt vi att fuska. Vi tog en boj i den lilla vackra viken Colombier en bra bit från huvudstaden Gustavia.

Anse de Colombier från ovan
Anse de Colombier från ovan

St Barthélomy har tillhört Sverige under en kort period i historien så det kändes lite extra spännande att komma dit. Nu går det inga bussar på St Barth så det blev till att använda apostlahästarna när vi skulle vandra in till Gustavia. Det var ganska ansträngande i värmen eftersom det var så backigt men väl värt besväret.

Heja, Gustavia i sikte! Nu bär det nerför!
Heja, Gustavia i sikte! Nu bär det nerför!

Det finns små minnesmärken från Sveriges kolonialtid i Gustavia framförallt i gatunamnen, så vi knallade runt på Södra, Östra och Wästra Strandgatan bland annat och kunde se en svensk Systembolagsskylt som dessutom påstod att man kunde göra telefonbeställningar. Jo, jo jag undrar just det. Annars var det väldigt turistiskt och anpassat för folk med stor plånbok.

Ännu en "svensk" gata
Ännu en ”svensk” gata

Vi seglade vidare till St Martin som inte låg långt borta. Här är det verkligen nära mellan nationerna och vi kunde se sex små önationer samtidigt eller sju om man räknar att St Martin är en delad ö mellan Frankrike och Nederländska Antillerna.

Inget konstigt att gå över gränsen här. St Martin till höger och Sint Maarten till vänster
Inget konstigt att gå över gränsen här. St Martin till höger och Sint Maarten till vänster

Vi ankrade i Marigot Bay på den franska sidan efter goda råd från andra seglare. Här kan man nämligen klarera in gratis (på Budget marin- inte överallt) medan det kostar rätt mycket att göra det på nederländska sidan och då får man betala för ett ankringstillstånd också av någon anledning. Dessutom är Marigot Bay en väldigt vacker och bra vik att ankra i.

Vy från fortet som en gång skyddade Marigot Bay
Vy från fortet som en gång skyddade Marigot Bay

Vi har åkt buss till Philipsburg på nederländska sidan och buss till östra sidan av St Martin. Vi har också vandrat till Maho Bay för se flygplanen landa strax över huvudena på badarna. Den klassiska turistgrejen för alla seglare i alla fall. Stora skyltar varnade för att det kan vara livsfarligt att befinna sig där. Men det var det ingen som brydde sig om. Och inte heller vi.

Huka er gubbar!
Huka er gubbar!
Brovakt på Sint Maarten. Skulle det kunna vara något Micke?
Brovakt på Sint Maarten. Skulle det kunna vara något Micke?

Egentligen skulle vi seglat iväg till Bonaire redan för sex dagar sedan. Båten var stuvad, sjökojen bäddad men jag fick stora skälvan när jag kollade vädret på morgonen. Först för lite vind, sedan för mycket vind och till råga på allt regn och åska. Faktum är att alla seglare vi pratar med säger att vädret är konstig i år och att det har varit oberäkneligt i flera år tidigare. Det gör det inte lika lättseglat som vi minns det för tio år sedan.

Redo för avresa???
Redo för avresa???

Vädret verkar i alla fall på väg att stabilisera sig och om prognosen håller även i morgon bitti så bär det iväg. Vi räknar med fyra till fem dygns segling rakt sydväst till Bonaire.

Annonser

Barbuda

I Fahlmouth harbour lämnade vi in vår svenska gasolflaska för påfyllning. Vi har en massa säkerhetsdetaljer när det gäller gasolen för att det absolut inte ska kunna hända några olyckor. Men en sak kan vi inte gardera oss mot; överfyllning av flaskan. Vi är ju inte med när den fylls på precis. Så när vi hämtade vår gasolflaska igen så var den fylld ända upp i toppen. Inte minsta lilla utrymme för expansion alltså! Sådant gör mig nervös eller hispig som Micke lite irriterat kan uttrycka det. Vi kopplade genast in den nya flaskan till systemet och jag satte igång med storbak… Inte precis vad jag hade tänkt mig men nöden har ingen lag. Det är nu tio dagar sedan och jag har verkligen slösat med gasolen så snart är den väl nere i lite normal gasolnivå så vi kan återgå till vår tidigare flaska och tömma den först.

Utsikt över English harbour
Utsikt över English harbour

När vinden bedarrade lite så kryssade vi oss upp till ostsidan av Antigua och låg på boj några nätter utanför Green Island. Den seglingen kostade oss en fin melon och hela bananförrådet som lyckades skutta ur vårt fruktnät på akterdäck. Under hela Atlantöverfarten hade vi bananer i det nätet och aldrig att något ramlade ut. Men då kryssade vi inte förstås…

Green Island ett kiteparadis
Green Island ett kiteparadis

Seglingen upp till Barbuda blev betydligt behagligare. Till på köpet fick vi fisk! En fin och lagom stor barracuda. Vi har ätit barracuda tidigare och det är en mycket god fisk. Men den lever ju på revfisk och då kan den vara förgiftad med ciguatera. Efter att ha rådgjort med vår fiskebok trodde vi inte att fisken kunde vara farlig eftersom den var så liten. Men man kunde också göra en test, smaka en liten bit fisk och invänta ett antal timmar och om då inga besvär framkallats anse fisken ofarlig. Jag åtog mig att bli försökskanin och åt en bit fisk. Jag kände inga som helst symtom så det blev barracuda till kvällens middag. Dagen efter kände jag mig dålig i magen men inte Micke. Kunde det vara fisken? Då hade vi väl båda blivit dåliga? Så det blev barracuda till middag igen. Natten som följde började Micke känna sig dålig och jag var fortfarande lite knepig i magen. Resten av barracudan åkte över bord. Aldrig mer barracuda!

Eos med tjugo centimeter under kölen

Barbuda är bedårande vackert! Vita, öde sandstränder och de vackraste turkosblåa vatten. Vi ankrade först på sydsidan av ön, i Gravenor bay, på två meters djup helt för oss själva. Vi hade simavstånd bort till jättefina korallområden som vi snorklade på. Vi såg rockor och fiskar i mängder och en ful barracuda som ”bodde” under vår båt. Vilket paradis!

Snorklingsdags
Snorklingsdags

Efter ett par dagar seglade vi runt till Cocoa bay och ankrade upp innanför en annan sagostrand. Där låg svenska Nanny som vi gärna ville träffa.

Cocoa beach och ankarviken
Cocoa beach och ankarviken

I vattnet runt omkring båtarna simmade fullt med sköldpaddor. De var uppe vid ytan och andades några gånger och sedan dök de ner för att äta sjögräs. T.o.m. jag med min långsamma reaktionshastighet lyckades fånga en av dem med kameran!

Sköldpadda
Sköldpadda

På Barbuda bor bara 1810 människor och nästan alla bor i ”staden” Codrington. De få vägar som finns är sandvägar och det går inga bussar. Vi ankrade därför sedan på västsidan av ön med tanke på att försöka gå till staden. En ganska rejäl sträcka, men vi behövde ju motion. Lonely Planet, som vi aldrig haft någon som helst nytta av här i Karibien, visade på en karta att det faktiskt fanns en väg, eller stig, från platsen vi ankrade på och som skulle gå ut till huvudvägen mot Codrington. Vi kan nu konstatera att den vägen existerar inte! Vi vandrade på djurstigar och mötte vilda åsnor och hästar och vi snirklade oss fram mellan stickiga buskar. Till all lycka hade vi Ipaden med oss och kunde därför med Google maps hjälp orientera oss fram till huvudvägen. Vi hade aldrig klarat det annars!

En eller två åsnor?
En eller två åsnor?

Så lunkade vi vägen fram mot Codrington varma och svettiga i vanlig ordning. Men på Barbuda kör man inte förbi någon som kanske vill ha lift och första bilen som körde om oss stannade och backade tillbaka för att låta oss åka med. Vilken vänlighet!

Så ser vägarna ut på Barbuda
Så ser vägarna ut på Barbuda

Dagens viktigaste ärende var att klarera ut ifrån Antigua och Barbuda. När vår chaufför fick reda på detta körde han oss genast till tullen och erbjöd sig sedan att köra oss vidare till immigrationen. Men det behövdes ju inte, vi kunde gå. Trodde vi! Halva Codringtons befolkning (lite överdrivet) blev engagerade i vår promenad till immigrationen. För inte går man förbi någon som verka behöva hjälp? Att sedan immigrationen hade flyttat till andra lokaler och att vi två gånger blev följda fram till fel ställe var ju lite penibelt. Och ingen verkade veta om var den nya lokalen fanns. Utom en barägare som också engagerade sig i vår situation. Jodå, vi fick så småningom alla våra stämplar och kan lagenligt lämna landet imorgon.

Tack för hjälpen alla codringtonbor!
Tack för hjälpen alla codringtonbor!

Efter detta var vi rätt trötta och väldigt hungriga. Efter lunch och lite matinköp (nu blir det kyckling igen!) så kostade vi på oss en vattentaxi tillbaka till vår strand. Vi lyckades sedan ta oss förbi de brytande vågorna på stranden utan att välta dingen och kom nästan torrskodda ut till Eos igen. Skönt! Nytt land i sikte, imorgon seglar vi till St. Barthelemy!