Carriacou, Grenada

Seglingen till Carriacou, som är den nordligaste delen av Grenada, tog vi i två etapper. Vi stannade och tog en boj vid marinparken Dragon Bay för att snorkla på statyerna som de har placerat ut under vattenytan. Lite häftigt när vi hittade en stor ring av statyer i vattnet. Men det bästa den dagen bjöd på var ändå den stora wahoon som nappade på kroken strax innan ankringen. Micke fick ta fram stora huggkroken för att bärga den. Jag hällde en rejäl skvätt sprit i gapet på fisken så den skulle dö lite gladare och vi få den lättare överbord. Tio kg fisk vad sägs om det? Vi gav bort ett rejält stycke av fisken till en svensk seglare som också övernattade vid marinparken.

Nu blir det fisk i fem dagar
Nu blir det fisk i fem dagar

Dagen efter fick vi en riktigt fin segling med revad stor och dito genua upp till Carriacou. Det känns som om vår gamla Eos faktiskt seglar bättre än tidigare. Eftersom vi knappast kan påstå att vi har blivit bättre seglare så är det nog snarare bytet av den fasta propellern till en fouldingpropeller som gjort så mycket. Roligt!

På kryssbog mot Carriacou
På kryssbog mot Carriacou

Oj, så mycket båtar som låg ankrade i den stora bukten på Carriacou! Väderprognoserna hotade med kulingvindar så vi var extra noga med att få ner ankaret riktigt djupt i sandbotten. Märkligt nog är många seglare inte alls så noga med det. Vi får nog tacka den fina ankringsbotten i Tyrrel bay för att inte fler båtar draggade den blåsiga natten som följde. Besättningen på en katamaran blev nog lite generade när de väcktes av en seglare som berättade att de förflyttat sig kanske hundra meter under natten och nog borde ankra om. Det är till att ha god nattsömn kan man säga… Det är inte utan att jag är lite avundsjuk. Inte på ankringstekniken alltså men på nattsömnen.

Tyrrel bay på Carriacou
Tyrrel bay på Carriacou

Vilket fint vatten vi har i kranarna i Sverige! Vi fick tillfälle att köpa vatten i marinan i Hartman´s bay och fick reda på att det skulle vara drickbart till och med. Eftersom vatten på flaska kostar över 30 kronor för fem liter här på Grenada och är väldigt tungt att bära hem dessutom blev vi väldigt glada för detta. Så vi fyllde dingen med alla flaskor och behållare vi hade ombord och handlade vatten i marinan.

Så får vi göra när vattnet tar slut på Eos
Så får vi göra när vattnet tar slut på Eos

Resultatet var klart godkänt första gången men när det så var dags att segla norrut häromdagen ville vi fylla upp vattenförrådet igen (det är inte lätt att veta när det går att köpa vatten nästa gång). Vi kom till marinan samtidigt med tankbilen som levererade vattnet. Och det var inte bra. För tydligen fick det partiklar att virvla runt i tankarna och vattnet som vi köpte för dyra pengar var grumligt och oaptitligt. En av de blåsiga dagarna här på Carriacou beslöt vi att försöka rena vattnet. Vi hällde vattnet genom ett melittafilter för att få bort partiklarna i vattnet. Vattnet blev faktiskt riktigt klart och smakade inte alls illa och inte har vi blivit magsjuka heller om någon tror det. Det var bara det att det tog två timmar och fem melittafilter för att filtrera tio liter vatten! Kändes inte riktigt som om det är det vi vill lägga vår tid på…

Nu när fisken är slut får det bli lobster till middag. Men den var inte gratis...
Nu när fisken är slut får det bli lobster till middag. Men den var inte gratis…

Idag, torsdag, klarerar vi ut från Grenada för att i morgon segla till nästa lilla land i Karibien, St Vincent och Grenadinerna! Men innan vi seglar ska vi göra av med de allra sista bytesen och skypa med Alva, Mickes mamma, som fyller 99 år! Hurra för Alva!

Annonser

Grenada

Plötsligt går det rykte bland seglare att Trinidad &Tobago är ett farligt och kriminellt seglingsområde att befinna sig på. Förvisso händer det en del i Trinidad men på Tobago? Nej, det känns osannolikt och inte står det något på nätet om det heller! Men ett faktum kvarstår att en segelbåt blev bordad mellan Trinidad och Grenada av venezulanska pirater i december och rånad på allt av värde i båten. Så när vi avseglade från Tobago för att ta oss till Grenada seglade vi ut i den mörka natten utan att tända lanternorna. Allt för att inte bli sedda av tjuvar och banditer. Men natten var månlös och mörk och plötsligt började vi undra om inte risken var större att råka krocka med en annan segelbåt som också seglade utan belysning? Trots detta fick vi en osedvanligt fin segling över till Grenada och med hårt revade segel (det gick för fort) kom vi fram lagom till solen började värma ordentligt. Vi letade oss fram mellan reven till den fint skyddade ankarviken i Hartman´s bay på södra Grenada. Och här befinner vi oss fortfarande efter en vecka.

Det finns leguaner här. Den här är cirka 50 cm lång!
Det finns leguaner här. Den här är cirka 50 cm lång!

När vi för tio år sedan kom till Charlotteville på Tobago, vem var den förste svensken vi träffade på? Jo, f.d. skanörsbon Kenneth som seglade där med sin fru Monica. Eftersom Micke också bott i den delen av världen kände de ju varandra sedan tidigare. När vi nu tio år senare seglade till Grenada, vem var de förste svenskarna vi träffade på? Jodå, samma Kenneth och Monica. Ingen av gångerna hade vi en aning om att de ens befann sig i Karibien! Ännu konstigare var det kanske att det var ett engelskt par, som vi av en tillfällighet började prata första dagen vi gick i land, som berättade att de lärt känna ett svenskt par i Venezuela och att detta paret nu bodde på Grenada. Och det visade sig alltså vara Kenneth och Monica!

Här får vi höra riktiga rövarhistorier om Venezuela. Tur de kom helskinnade därifrån!
Här får vi höra riktiga rövarhistorier om Venezuela. Tur de kom helskinnade därifrån!

Om nu Tobago inte ändrats sig nästan alls på tio år så verkar det ha hänt en hel del på Grenada. Vi kunde snabbt konstatera att det finns mycket fler seglare här. Samhället verkar också mer utvecklat och det finns mer varor i affärerna. Dock fungerar bussystemet med maxitaxi precis på samma sätt som för tio år sedan och det är lika billigt. Det är bara att ställa sig vid vägkanten så stannar snart en minibuss eller så vinkar man in den. En inkastare slänger sig vårdslöst ut ur bussen och så in med passagerarna. Sjutton personer får plats förutom inkastaren och chauffören. De kör runder och lämnar dagisbarn vid behov, de hjälper damer med väskor som är tunga, de kan stanna och handla mat vid vägkanten om någon passagerare ber om det, ja det finns ingen hejd på vad som kan hända. Men alla hälsar vänligt när vi stiger på och musiken ljuder ur högtalarna.

Trångt och gemytligt!
Trångt och gemytligt!

Vi tog maxitaxi runt nästan hela Grenada. Efter ett antal byten hamnade vi så småningom på Belmont Estate där vi gick en guidad tur genom den gamla kakaofabriken. Där tillverkas fortfarande kakaon på ungefär samma sätt som då de startade tillverkningen i början av sjuttonhundratalet.

Här vänds kakaobönorna under fermenteringen
Här vänds kakaobönorna under fermenteringen

Nu kan vi lite om fermentering och torkning och allt tungt arbete som krävs för lite kakao. Men trots att allt kanske inte såg så hygieniskt ut så smakade chokladen alldeles utmärkt gott och kanske är det aromen från fotsvett som gör det?

Vi fick också smaka kakaote. Det var gott!
Vi fick också smaka kakaote. Det var gott!

Sedan tog vi oss till ett romdestilleri som låg bara några kilometer därifrån. Det är det äldsta traditionellt fungerande destilleriet i Karibien. Även här gick vi en guidad tur som avslutades med lite provsmakning. Hu, för 75% rom. Det är inget jag rekommenderar. Då smakade rompunchen mycket bättre!

Det är alltså rom under tillverkning i dessa jättebaljor
Det är alltså rom under tillverkning i dessa jättebaljor

Vi blir kvar här på södra Grenada några dagar till eftersom vi har beställt lite varor i marinhandeln här. Men det går ingen nöd på oss, vi badar och svettas och njuter av att slippa snö och kyla!

Tobago igen

Så har tystnade lägrat sig omkring oss igen. Mathias, Sofia. Einar och Gunnar sitter nu på planet på väg hem till kylan i Sverige efter tio dagar ombord på Eos på Tobago. Tänk att sex personer kan bo ombord på vår lilla båt under så lång tid med endast en liten toalett att dela på, ingen integritet alls när man måste duscha på akterdäck, ett minimalt utrymme att röra sig på och utan att ens kunna komma iland när man själv vill eftersom vi ligger för ankars… Och det har gått bra!!! Riktigt bra!

Snorkling på Buccoo Reef
Snorkling på Buccoo Reef

Vi blev kvar nere i Store Bay de första dagarna så att våra gäster skulle hinna anpassa sig till klimat och tidszon. Det sistnämnda gick sådär bra… Efter tre dagar så skulle vi fira in det nya året men ingen orkade hålla sig vaken till 12-slaget. Visserligen vaknade både Mathias (som sov i sittbrunnen) och Einar när raketerna började explodera och tittade lite på det men vi andra orkade inte ens kika ut genom ett fönster. Som tur var passade vi på att skåla för det nya året redan vid sjusnåret, samtidigt som ni i Sverige gjorde det, och det gick precis lika bra.

Landningsplats för dingen i Store bay
Landningsplats för dingen i Store bay

Men våra besökare skulle ju få uppleva lite mer av Tobago än den turistiska södra ändan av ön. Eftersom de klarade av den gungiga ankarplatsen nere vid Store Bay så trodde vi nog att de skulle klara en gungig förflyttning upp längs kusten. Det gjorde de nästan… lite offer till Neptunus blev det allt. Vi ankrade upp i Englishman´s bay för natten. Det blev en dyrbar historia!

Sex mans besättning på Eos
Sex mans besättning på Eos

Vi tog dingen in till land för att barnen skulle få bada och både de stora och små barnen hade väldigt roligt i vågorna som bröt mot stranden.

Vem har roligast?
Vem har roligast?

Lika roligt var det inte när vi skulle ut igen… Hur skulle vi hinna med att få gummibåten förbi de brytande vågorna innan nästa våg bröt? Micke och jag trodde nog vi skulle klara det om resten av besättningen simmade ut en bit. Vi hade ju klarat det förr… Det visade sig att det klarade vi inte alls. Vågorna kom så tätt och det var omöjligt att se vilka som skulle bli farligt stora och vilka som var lite snällare. Det slutade med att vi blev dränkta som katter och att Micke blev av med sina slipade solglasögon och sin keps. Ett offer till Neptunus igen! Och inte blev det sista offret. Visserligen kom alla helskinnade ut till Eos. Men ankringen var rullig och vi beslöt att lägga ut ett akterankare för att få båten att ligga bättre mot vågorna. Då gick tampen (ankarolinen) av och vi blev av med vårt tio kilos Bruceankare. Fan, rent ut sagt! Den första dagen på året var ingen riktigt bra dag.

Kameleont?
Kameleont?

Dagen efter gick vi till Charlotteville. Där hände det bara trevliga saker. Vi vandrade runt i byn och kände oss som om vi kommit hem eftersom många kände igen oss. Pojkarna ville fiska från båten och det visade sig att det gick alldeles utmärkt att bärga middagen (eller åtminstone en del av den) genom fiske i ankarviken. Ett par fiskar grillade vi och ett par åtbördades till havet eftersom vi inte visste om de var ätliga.

Mathias rensade fisk på akterdäck
Mathias rensade fisk på akterdäck

Annars gynnade vi fiskekooperativet i byn. Fisk och kyckling är basfödan på Tobago och det är vad vi ätit nästan hela tiden vi varit här.

Motmot, en fågel som bara finns på Tobago
Motmot, en fågel som bara finns på Tobago

Vi gjorde också en utflykt med alltiallomannen Antoine i Charlotteville. Vi blev guidade på en fin tur runt norra delen av Tobago och fick lite historia på köpet, vi gick en runda i regnskogen och så besökte vi Argyle Falls och badade i sötvatten.

På vandring i regnskogen
På vandring i regnskogen

Men tiden går fort och alltför snabbt var det dags att vända tillbaka till södra delen av Tobago och flygplatsen. Sista yatzyrundan är spelad. Våra besökare har som sagt åkt hem. Vi blir kvar över helgen på Tobago, vilar upp oss (!) och sopar upp all sand som märkligt nog har kommit in i båten. Dags att lämna Tobago och segla till Grenada!

Vy från ankringsplatsen i Store Bay
Vy från ankringsplatsen i Store Bay