Santa Uxia de Ribeiro, Spanien

Under veckan som gått har vi tagit oss runt Spaniens nordvästligaste hörna, Costa da Morte (dödens kust…). Eos har fått kämpa med segelförhållanden som normalt inte är hennes starkaste sida, vi har nämligen kryssat mest hela tiden. Och det har gått över förväntan. Det gäller bara att inte ha alltför långt till nästa ankarvik och inte ta illa upp för att en och annan segelbåt forsar förbi oss. Men vi har tid på oss för kvällarna är långa och ljusa och ankarvikarna är många.

Cabo Finisterre den dagen vi kom
Cabo Finisterre den dagen vi kom
...och så ser fyren ut som står där.
…och så ser fyren ut som står där.

Vi förstår inte varför spanjorerna envis med att ha sommartid. De första dagarna i Spanien försökte vi segla iväg vid sextiden när vi skulle till ett nytt ställe. Men då är det ju kolmörkt! Så det fick vi ju ändra på. Likaså kan vi inte gå och lägga oss klockan tio längre, för då har knappt solen gått ner. Så vi har skaffat oss internationella vanor… Numera äter vi middag klockan åtta på kvällen och det känns helt rätt. Undrar hur vi ska göra när vi kommer till Portugal och ska flytta tillbaka klockan en timme. Hum…

Gambos a la plancha! gott!
Gambos a la plancha! gott!

Vi är väldigt förvånade över att det inte är fler segelbåtar här. Det är trots allt mängder av människor från Nordeuropa som varje år seglar iväg för att ta sig till Medelhavet eller Karibien. Men marinerna är halvtomma överallt och det är inte heller någon trängsel i ankarvikarna. Det är ett visst antal segelbåtar som har ungefär samma takt som vi och som vi träffar på då och då. Häromdagen blev vi hembjudna till amerikanska Believe som tyckte att vi hade setts så många gånger att nu det var dags att träffas. Så nu har vi fått träna engelskan igen, den kändes väl lite rostig och vi önskar att den kunde flyta lite smidigare… Men de förstod oss och vi förstod dem och det är ju huvudsaken. Jodå, vi har träffat en handfull svenska båtar också, bland annat Relif med Cecilia och Håkan som vi seglat och umgåtts med en del. Häromdagen var våra båtar de enda ankrade båtarna utanför Muros. Men våra vägar går nu åt olika håll för vi har inte samma mål. Det är lite tråkigt, man möts och man skiljs hela tiden.

Två svenska båtar i Muros
Två svenska båtar i Muros

Galiciens kust är kantad med djupa vikar där fiskesamhällena har vuxit upp i väl skyddade bukter. Muros är en mycket gammal stad med en väl bevarad stadskärna. Stenlagda gator som ibland blir väldigt smala och ibland har trappsteg.

IMG_1620

Fiske är fortfarande en viktig inkomstkälla. Det finns pontoner s.k, viveros, för musselodling, överallt i vikarna. Varje morgon i Muros iakttog vi små fiskebåtar med dykare som fångade hummer och när tidvattnet drog sig tillbaka fylldes bukten av kvinnor och män som plockade krabbor.

IMG_1623

Igår seglade vi vidare till nästa ”ría” Ría de Arousa och ligger nu ankrade utanför Santa Uxia de Ribeiro. Det finns en jättestor fiskehamn här med stora fiskebåtar. Fisken måtte ta slut med allt detta fiskande. Är det därför vi inte får någon fisk längre???

P.S. Efter Cabo Finisterre är det inte kryss längre. Portugisiska nordan ger oss läns.
P.S. Efter Cabo Finisterre är det inte kryss längre. Portugisiska nordan ger oss läns.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s