Puerto Calero, Lanzarote

Vi har blivit riktiga långliggare i marinor. Men det är väl så det kommer att bli framöver också, nu när vi ”bara” ska segla på Kanarieöarna, så det blir till att vänja sig. Denna gången blev det fjorton dygn på lilla Graciosa. Nu ingick egentligen inte det i planerna för vi hade tänkt segla ner till Lanzarotes sydkust och ankra där några dagar. Men denna vanligtvis lugna ankarvik kräver nord- eller nordostvind och det var inte vädergudarna beredda att ge oss den här gången.

Graciosa

Vi hann utforska Graciosa ganska väl med andra ord. Vi har gått på i stort sett alla stigar runt ön. Vi har varit uppe på två av vulkantopparna. I alla fall nästan.

På Mojokratern

Jag måste erkänna att Amarillotoppen kom bara Micke upp på toppen på. Stigen upp var inte avskräckande brant men underlaget var små runda vulkanstenar som gav väldigt lite fäste. Så när jag hade sådär tjugo meter kvar till toppen fick jag ångest över hur jag skulle komma ner igen så jag hojtade på Micke och sa att jag skulle vända. Sedan kröp jag ner sakta, sakta på alla fyra för att slippa åka rutschkana ner som jag för mitt inre föreställde mig. Det var ju lite försmädligt eftersom det var jag som hade insisterat på utfärdsmålet. Hur det gick för Micke att komma ner? Han gick upprätt hela tiden och kanade inte alls…

traditionellt hus på Graciosa

Det blev så småningom dags att lämna Graciosa för en lite dagssegling ner till Puerto Calero på Lanzarote.

Mina båda söner med familjer hade hyrt ett hus i Puerto del Carmen. Ett hus med gott om utrymme och egen, uppvärmd pool. Vem klagar på vädret längre? 22-23 grader i skuggan, flera grader till i solen, svaga vindar och strålande sol! Till och med Micke måste erkänna att vädret har varit perfekt. Vi har till och med badat! I poolen alltså… Tro inte något annat. Havet håller bara sådär 21 grader.

Tre galna badare

Idag ska barnen åka hem. Vi har alla haft en fantastiskt fin vecka. Varje dag har vi gått de fyra kilometrarna till barnens hus i Puerto del Carmen och vare kväll har vi tagit bussen tillbaka helt slutkörda efter så mycket stimulans av alla underbara barnbarn.

Promenadstig mellan Puerto Calero och Puerto del Carmen

Vi har ätit otroliga middagar tillsammans på kvällarna tillagade av mästerkockarna i sällskapet. Vad sägs om bläckfisk, musslor, entrecote för att bara nämna något.

Hejdå barnbarnen!

Nu ska vi vila upp oss. Micke gör Eos färdig för en natts segling över till Gran Canaria.

Annonser

Graciosa, Kanarieöarna

Det var inte så lätt att segla från Portugal till Kanarieöarna som vi trodde. En eller två dagar med fint seglingsväder sedan rullade nästa lågtrycksområde in från Atlanten. Nu hade vi skönt väder i Lagos mesta delen av tiden men en och annan dag drog regnmolnen in och då påminde vädret alltför mycket om kalla Norden. Sju grader i sittbrunnen på morgonkvisten. Hmmm… var vi verkligen i södra Europa?

Algarvekusten är otroligt vacker även i oktober

Nåväl, så småningom kom vårt efterlängtade väderfönster. Det var inte bara Eos som seglade ut ur hamnen den dagen utan en hel armada av båtar lämnade Lagos. Några tog sikte på Madeira men de allra flesta satte kompassriktning söderut med Lanzarote eller Gran Canaria som mål.

Micke hämtar flygfisk från däcket. Men vi skippar fiskmiddagen idag de var lite väl förtorkade…

Vi var många båtar som anlände till lilla Graciosa, en liten systerö till Lanzarote, på fjärde dagen. Otroligt skönt att komma i land tyckte i alla fall jag. För ovanlighetens hade jag haft en ordentlig släng av sjösjuka under de två första dagarna av färden och att nätterna var precis kolmörka gjorde inte saken bättre. Annars gick seglingen hur bra som helst med två utspirade försegel och vinden i aktern hela tiden.

Härligt! Tre svenska båtar har just angjort Graciosa!

I förra resebrevet beskrev jag vilka mödor vi hade för att registrera oss hos ”Puertos Canarios” och på så vis ha möjlighet att boka marinaplats i förväg. När vi nu skulle segla till Graciosa visade sig att vi hade god nytta av våra tidigare ansträngningar. Snabbt och lätt kunde jag skicka in om att vi ville ha hamnplats i Caleta del Sebo på Graciosa och redan dagen därpå fick vi svar och ett godkännande. Detta är alltså hur man ska eller måste göra för att få plats i hamnen. Vi har redan efter två dagar sett flera båtar komma in i hamnen och efter korta diskussioner med säkerhetsvakterna helt enkelt fått ge sig iväg igen. Men inga regler utan undantag. Svenska Elisabeth lyckades med det ingen annan gjorde. Hon gav inte upp så lätt och det är vi väldigt glada för. Hon lyckades definitivt inte charma säkerhetsvakten men när han drog dit hamnkaptenen och de pratat med varandra i ganska hetsiga ordval så kunde tydligen inte denna gentleman förmå sig till att skicka ut två kvinnor på havet igen. Han lovade att hjälpa dem att ordna tillstånd och under tiden fick de ändå bli kvar. Kul, och ganska underhållande också måste vi medge som kunde tjuvlyssna på det hela!

Graciosa är sig likt

Det är inte mycket som förändrats på Graciosa sedan vi var här för tretton år sedan. Lilla Caleta del Sebo har fortfarande sina små, vita hus med blå eller gröna dörrar. Befolkningen livnär sig på fisket och turismen men allt i liten skala. Här finns inga hotell och inga riktiga vägar. Här stannar vi ett tag.

På promenad på Graciosa. I bakgrunden syns Lanzarote helt nära

Micke blev lite avundsjuk på grannbåtens bekvämligheter…

Nu gäller det att hålla i plånboken
Och så får kaptenen på Eos ha det

Tillbaka i Lagos, Portugal

Så är vi åter i Lagos i Portugal. Tillbaka till Eos och båtlivet. Numera är vi ju faktiskt husägare i Sverige också eller i varje fall kolonistugeägare i utkanten av Malmö. Så vi har lämnat sommarens landliv och påtande i jorden mot ett liv vid och på havet på en lite sydligare latitud. Låter väl som en bra kombination? Halva året med svensk sommar i vår egen lilla gröna idyll. Och halva året seglande på Kanarieöarna med gamla Eos.

Utsikt från sittbrunnen med Eos på land

Det blev några extradagar på land den här gången. Micke slet med att få bort gammal bottenfärg eftersom den släppt på några ställen. Vi inser att vi nog får ha hjälp till nästa år att skrapa bort all gammal färg som ligger i lager på lager. Någon som har tips på något bra varv på Kanarieöarna som kan hjälpa oss med det?

Som kanske någon minns hade vi en hel del problem i Karibien med läckage från propellergenomföringen. På land kunde Micke konstatera att det var ett rejält glapp i cutlesslagret dessutom. Lite märkligt med tanke på att det bara var två år sedan lagret byttes på Curacao. Normalt sett håller dessa lager i många, många år.

Här syns propellern och anoden och det viktiga cutlesslagret syns inte men finns just där propelleraxeln går in i båten.

Det är svårt att byta lagret på Eos eftersom propelleraxeln inte kan tas bort. Det blev mycket diskussioner mellan den portugisisktalande mekanikern och den icke portugisisktalande Micke om hur det hela skulle gå till. Micke hade ju varit med och sett hur de gjorde på Curacao. Som tur är infann sig en engelskspråkig medhjälpare och efter lite om och men skars en bit plast bort ur Eos och cutlesslagret kunde bankas ut. Nytt lager på plats och skadan plastades igen.

På väg ner i vattnet!

Frid och fröjd eller? Frågan återstod ju; varför blir lagren förstörda? Vi är väldigt nöjda med personalen på Sopromar. De inte bara gjorde sitt arbete, de kom också och kollade i efterhand och gav lite goda tips och råd. Vi fick reda på att man skulle lämna ett rejält utrymme till cutlesslagret på utsidan och inte ha för tätt med anoder intill. Micke fick vackert plocka bort en av sina nyss ditsatta anoder… Kylningen är viktig! Långliggande i varma vatten med beväxning som följd kan också vara en anledning till att kylningen inte fungerar. Det känns som om vi fått svar på vår fråga. För säkerhets skull bad vi dock om en kontroll av att propelleraxeln är rätt centrerad när Eos väl hamnade i vattnet. Och det var inget som helst fel på det.

Promenad i gamla stan

Nu ligger vi i Lagos marina. Regnet öser ner. Ja, ni läser rätt. Och detta ska vara den solsäkra Algarvekusten? I Sverige läser vi att ni har brittsommarvärme… Vi missunnar er dock inte det. I morgon har vi säkert sol igen. Vi har en liten dust av resterna av orkanen Leslie som snällt nog missade vår del av Portugal och som bara gett oss lite småregn. Det blir nog en vecka till här för vindarna är inte riktigt på vår sida när det gäller segling ner till Kanarieöarna.

Det såg illa ut ett tag men så drog Leslie längre norrut

Om fem veckor måste vi dock vara på Lanzarote. Vi får barn och barnbarn på besök i Puerto del Carmen. Vi har lagt många, många timmar på att söka marinaplats där. Vi tror att vi till sist lyckades. Gång på gång skickade vi in ett formulär till Puertoscanarios och lika ofta kom ett svar tillbaka att något fattades. Mailkontakten var däremellan frekvent då vi skrev en fråga på engelska och fick tillbaka ett svar på spanska. Plötsligt var vi ändå godkända.

Är vi klara nu???

Så nu har vi alltså ansökt men hur vi ska få reda på om vi dessutom får en plats, det har vi ingen aning om.

Lagos, Portugal

Hastigt beslöt vi att vi skulle segla vidare till Portugal. Vädergudarna trodde att det skulle bli lite mycket vind längs Portugals kust en dryg vecka senare och vi föredrog att komma före det.

Det blev ingen bestående bevis på kajen att vi hade varit i Horta

Vi hann med att vara tre dygn i Horta och vi var fem dygn i Ponta Delgada på ön Sao Miguel. Vi tog en gin o tonic på Peters Sportcafe innan vi lämnade Horta men någon målning på kajen blev det inte. Båda delarna är egentligen obligatoriskt för nästan alla seglare…

På Peter’s

På Sao Miguel hyrde vi bil och körde till Furnas och gick en långrunda. För övrigt mest båtunderhåll och handlingsrundor till de jättebilliga matbutikerna. Det är kul att handla nu när vi nästan vant oss vid de hutlösa priserna i Karibien! Allt är jättebilligt!

Bedårande vackert men solen är inte alltid så pålitlig

Sju dygn tog det för oss att segla de 830 sjömilen till Lagos i Portugal. Nordlig vind som varierade väldigt mycket i styrka och vi fick segla med lutning från andra hållet jämfört med när vi seglade från Karibien. Fördelen var att det var lättare att bli kvar på toalettstolen som befinner sig på styrbords sida. Nackdelen var att sjökojen befinner sig på fel sida och inte blev lika bekväm att ligga i.

Så var det ju det där med vädret… Det är ju inte så förvånanade att prognosen som vi fick på Azorerna inte skulle stämma. Trots allt kan ju mycket förändras på en vecka. Konstigare är att prognoserna vi tog hem via kortvågsradio de två sista dygnen stämde så väldigt dåligt. Sista dygnet sa vädergribbarna att vi skulle få 5-6 m/s och vi fick en medelvind på 11-12 meter och periodvis 15 när det var som värst. Vi seglade med en bottenrevad stor och en halv fock ute och gjorde mellan 6-7 knop. Dock slog de stora vågorna ner stackars Eos emellanåt så vattnet inte bara sprutade över hela båten utan dessutom letade sig in under kapellet och blötte ner oss. Då fick jag kapten att gå med på att dra in lite till på focken. Men han ångrade sig allt lite när farten minskade drastiskt… Jag var dock glad för Zigge, vindrodret, klarade styrningen mycket bättre och det blev både bekvämare och torrare ombord.

Bottenrevat!

Nätterna blev kalla, även under vårt kapell, när temperaturen på vattnet snabbt sjönk ner till 16 grader. Så nu var vi riktigt glada över att vi investerat i lite varma kläder i Karibien.

Lager på lager med kläder inför nattvakten
Gott att få krypa ner i den uppvärmda sängen på frivakten!

Vi kan återigen konstatera att vi är mycket nöjda med vår gamla Najad. Trots allt saltvatten som sprutat in över båten har inte någonting hamnat på insidan. Dessutom seglar hon riktigt bra, det är nästan så vi själva blir förvånade. Zigge måste också få en eloge som hållit kursen och jobbat så bra dygn efter dygn.

Fiskelycka! Tonfisk till middag

Nu ligger vi i marinan i Lagos. Här är riktigt trevligt och vi har nästan fått tillbaka Karibienvärmen! Vi har dock mycket att stå i för Eos ska förberedas för vår frånvaro så allt ska göras saltvattenrent. Vi städar och tvättar, plockar ner segel och donar. På måndag ska båten upp på land och på tisdag flyger vi hem till Sverige.

Vi hörs igen till hösten!

Horta, Azorerna

Tjoho! Framme på Azorerna! Så underbart att vara framme. Lite drygt tjugp dagar och knappt 2400 nautiska mil sedan vi lämnade Guadeloupe och får vi väl erkänna nästan fem dygn för motor… Men här är vi och inga reparationer som måste göras vilket är mer än vad många andra får uppleva. Lite tråkigt dock att 34 andra segelbåtar behagade angöra Horta på Faial samma dag som vi. Hamnen hade aldrig upplevt något liknande. Vi blev tillsagda att ankra och på ankringen hade vi nog fått stanna om inte goda vännerna på Streamline varit inne och pratat med hamnkaptenen och ordnade att vi fick en plats vid pontonbrygga. Bra med en liten båt ibland, de större båtarna som fick hamnplats fick vackert nöja sig med att ligga utanför varandra vid kaj.

Framme!

Inte nog med att Kristina och Anders på Streamline fixade hamnplats till oss dessutom bjöd de oss på en underbart god middag på kvällen. Dock blev vi inte så sena. Klockan halv tio låg vi i sängen och sov sedan i elva timmar! När hände det sist?

Med utsikt över Horta och i bakgrunden marinan

Tillbaka till resan. Det kom aldrig något riktigt bra väderfönster för att segla till Azorerna. Det var bara att göra som alla andra och ge sig iväg när det såg minst dåligt ut. Med bottenrevad stor och fock seglade vi iväg med förhoppningar att ta oss så mycket nordost som det gick. Och det gick förvånansvärt bra! Zigge, vindroder styrde oss med 40-50 graders skenbar vindvinkel mot 10-13 meter i sekunden i vind och höga vågor. Vattnet slog över sprayhood och forsade längs skarndäck men vi satt torra och nöjda under sittbrunnskapellet. Trots allt kändes det ganska bra, det vill säga ända tills vi upptäckte att länspumpen gick igång då och då… Vi felsökte och hittade snart att det var Black Jacken, propellertätningen, som envist droppade in saltvatten. Denne Black Jack som vi med stort besvär bytte på Bonaire, med Eos halvt i vattnet, för ett halvår sedan.

Squalls är inte roligt. Regn, vindvridningar, mycket vind och till slut ingen vind alls.

Kunde det sluta med ett farligt vattenintag? Nej, Micke trodde inte det. Borde vi kanske vända och segla tillbaka till Karibien? Den tanken malde i oss båda två. Det var bara någon vecka tidigare som besättningen på en svensk båt fick överge sin båt till havs med en köl som höll på att lossna. Det var inte bara sjösjuka som gav oss en klump i magen…

Dubbelrevad stor och fock och sittbrunnskapellet uppe. Här har vinden blivit mer behaglig men vi gjorde god fart ändå

Ett par dygn senare minskade vinden men det märkligaste av allt var att även Black Jacken mer eller mindre tätade sig själv! Livet ombord kändes betydligt lättare även om tillvaron ”på sniskan”, som bidevindsegling innebär, inte är den bekvämaste.

Guldmakrill på kroken! Men det var också den enda fisk vi fångade. Tre andra nappade men tog sig loss igen..,

Efter åtta dygn kom vi till de ökända hästlatituderna och vi var glada för all diesel vi köpt på oss. Det blev motorgång och rak kurs på Azorerna. Nästan fyra dygn för motor och så var vi norr om högtrycket och fick västvindar. Då fick vi segla plattläns med två spirade försegel ett par dagar innan vi fick halvvind och fick dra upp storseglet igen.

Påfyllning av diesel på en platt ocean. Men vad lite kläder han har! Den tiden är definitivt förbi nu.

Varje dag tog vi hem väderprognoser över kortvågsradion. Och varje dag konstaterade vi att det inte var lättseglat på dessa latituder. Det var lätt att hamna i stiltjebälten och lika lätt att få hårda vindar av alla dessa lågtryck som fanns runt omkring oss. Tiden gick fort och med våra väl invanda rutiner för livet ombord fungerade allt väldigt bra.

Hrm… hur ska vi nu segla idag?

Två valar har visat stjärtfenan för oss alldeles intill båten, mängder av delfiner har lekt i runt båten men framförallt har vi sett miljoner (nja, kanske lite överdrivet) Portugisiska örlogsmän, den förrädiskt vackra lilla blåsmaneten, segla förbi i vattnet. Hu, för att bada här!

Kameran lyckades inte fånga någon bra bild från havet men så här ser maneten ut

Tyvärr blir vistelsen på Horta inte så lång. Om ett par dagar fortsätter vi till en annan av öarna på Azorerna för att därifrån segla vidare till fastlandet.

Avresa över Atlanten

Så har vi tagit vårt sista dopp i 27 gradigt vatten på väldigt länge. Eos undervattenskropp är skrapad och slät som en barnrumpa eller för den delen som Mickes huvudknopp. Han har nämligen varit hos sin favorithårfrisörska och denna gången valt en väldigt enkel frisyr. Han vill nämligen slippa tvätta håret de närmaste veckorna. Jag har också varit hos min favorithårfrisörska men valde en något längre variant. Min frisör kan nämligen bara en sorts frisyr så det fick den men något lite kortare än vanligt.

Vi har nio färdiglagade middagar vacuumpackade i kylskåpet för att nu ha enkel mat att tillgå när vi ska segla bidevind (mot vinden) åtminstone den första veckan. Vindarna kommer att tvinga oss segla mycket norrut de första dagarna och sedan hoppas vi kunna svänga mer och mer åt öster.

Vill ni följa oss på färden över Atlanten kommer vi att uppdatera positionen en gång om dagen. Gå in på www.winlink.org klicka på positionsrapport, skriv in sm7ynl i sökfönstret.

Vi hörs från Azorerna nästa gång!

St. Francoise, Guadeloupe

Inget är som väntans tider… I två veckor har vi varit beredda på att segla iväg om bara ett bra väderläge yppar sig. Men lika oberäkneligt som vädret har varit i Karibien en stor del av säsongen och för den delen hemma i Sverige, lika lite har vädret stabiliserat sig för en bra avfart. Kraftiga lågtryck bildas utanför USA med bara några dagars mellanrum och de vandrar oftast nordost men ibland obehagligt nog söderöver. Nu börjar vi ändå se slutet på vår väntan. Vi tror på avsegling i början av nästa vecka.

Snart har vi sett vår sista pelikan?

Några skandinaviska seglare har gett sig iväg. En del har en ”väderguru” som för några tusenlappar förser seglaren med dagliga anvisningar på lämplig seglingsrutt. Vi känner att vi hellre tar våra egna beslut och tror nog att vi klarar det lika bra. Dessutom har vi bunkrat upp mängder av extradiesel så i värsta fall får vi väl ta motorgång genom det Azoriska högtrycket. Jag påstår att vi har diesel för tio dygn. Vår fina motor kräver inte så mycket i timmen. Fast Micke säger att dieseln räcker högst i åtta… Nu hoppas vi förstås att vi inte behöver använda motorn så mycket. Men vi ska inte behöva ligga och guppa på hästlatituderna i alla fall som de gamla segelfartygen fick göra. De fick offra sina hästar till Neptunus i brist på mat och vatten. Nu har vi ju inte heller så många hästar ombord men desto mer av mat, frukt, grönsaker, vatten och alltså en försvarlig mängd diesel. Så vi klarar oss nog.

Segling förbi Guadeloupes sydvästra kust

Stämningen ombord är förväntansfull inför avfarten. Så var det inte för någon vecka sedan. Då var vi förtvivlade. Kortvågsradion fungerade inte. Det gick att prata på den och det gick att lyssna. Men det gick inte att skicka efter väderprognoser och det gick inte att skicka och få hem mail! Vi fick konstiga felmeddelanden som vi inte kunde tolka. Bland annat att det ”kunde” vara fel på modemet eller sladden mellan datorn och modemet. Hur skulle vi kunna få tag på ett nytt modem? Det var ju bara att inse att något modem skulle inte gå att uppbringa på Guadeloupe och förmodligen inte i hela ökedjan. Skicka efter ifrån Sverige? Hur lång tid skulle det ta?

Lycka! En fungerande kortvågsradio igen!

För att göra historien om många dagars funderingar och frustration kortfattad så löste vi till sist problemet. På internet hittade vi en winlinkanvändare som haft samma problem som vi och han blev uppmanad att uppdatera användarprogrammet. Så det gjorde vi och vips så var problemet löst! Varför kunde inte den lösningen stå i felmeddelandet?

Det flyter omkring mycket sargassogräs på havet. St Francoise har stora problem med den tången som flyter in i marinan.

Vi befinner oss nu i St Francoise med Eos, längst österut på Guadeloupe. Vi har varit en sväng till Point a Pitre också, fast med buss. Vi behövde ett nytt dieselfilter till motorn. Märkligt nog hade inköp av ett sådant i Sverige slunkit förbi på inhandlingslistan. Vi som påstår att alla båtgrejor är mångdubbelt så dyra i denna delen av världen upptäckte att det inte gällde reservdelar till Volvo Penta. Vi fick nästan två filter till samma pris som ett hemma. Förklara det???

Tur att affärerna har varma kläder fast vi är i tropikerna

Vi passade också på att besöka ”vår” klädaffär i Point a Pitre, som vi första gången handlade i för tolv år sedan. Det blev inköp av långkalsonger och mössa!!! Vi har plötsligt insett att vi ska till kallare breddgrader. Tänk att kapten har gått med på detta!

Hejdå söta sköldpaddor och turkosblått vatten!

Det kommer en liten blänkare innan vi avgår med information om hur man gör för att följa oss över Atlanten.