St Anne Martinique 2

Vår borrmaskin gav upp andan för flera månader sedan. Vi letade borrmaskin på Grenada när vi var där. Och visst fanns där borrmaskiner men inte för 230 volt och inte med europeiska kontakter. Ny förhoppning tändes när vi kom till Martinique och Frankrike. Men vill man inte ge flera tusen kronor för en maskin så kan man inte gå in i de vanliga järnvaruaffärerna inne i Le Marin. I Fort de France hade vi sett att Carrefour hade en liten behändig apparat med dubbla batterier för bara 600.-. Dumt nog köpte vi den inte då och dagen efter när vi skulle göra det så var de slut.

St Anne

Men nu befinner vi oss inte i Fort de France utan i St Anne och spisen måste bara lagas. Det är inte kul att bara ha en platta vid matlagning och för att laga den andra plattan behövdes en borrmaskin.

Grillning under paraply

Dinge in till Le Marin och sedan buss till närmsta stora Carrefour som låg ungefär två till tre mil därifrån. Och så höll vi tummarna för att de skulle ha maskinen i lager! Vi letade och letade bland hyllorna, ingen enda borrmaskin utan sladd. Suck, suck… Micke envisades med att vi skulle fråga en butiksanställd som kom förbi. Märkligt nog lyckades vi göra oss förstådda och ännu märkligare var att han nickade jakande och gick och sprätte upp en hel låda med Carrefours sladdlösa borrmaskiner från en varuvagn en bit bort!!! Vi blev så glada att vi gick fram till honom och tog två stycken borrmaskiner! Nja, vi behöver nog inte två, men vi hade lovat köpa en till Rosalinda också om vi fick tag i dem.

Micke lagar spisen!

Snabbt lite inköp av mat och med två välfyllda ryggsäckar travade vi ner till busshållplatsen för att åka hem. Men vadå? Var fanns busshållplatsen? Det är motorväg på denna sträckan och bussen hade kört av så vi kunde stiga av vid en busshållplats. Men om man skulle åt andra hållet fanns det ingen hållplats… Jag till och med frågade en inhemsk: Taxi collectif (Martiniques småbussar heter så)? Men fick ett bekymrat svar som jag lätt förstod andemeningen av. Vi hade två alternativ; vi kunde gå ut på motorvägen och gå till nästa hållplats ett par kilometer bort (livsfarligt) eller så fick vi lifta från påfarten. Det fick bli tummen och vi hann nästan ge upp innan en snäll gendarm lät oss följa med till nästa avfart där busshållplatsen fanns, han skulle tyvärr inte längre.

Och så fortsatte resan hem. Vi stod länge och väntade på en buss till Le Marin, men det var tunnsått med bussar. Till sist blev det tummen igen och det visade sig att det alls inte var så svårt att lifta. Men tyvärr kom vi bara korta sträckor varje gång. En man tog oss till nästa avfart och två kvinnor lät oss lifta till en stad en bit bort och så till sist en rolig fransman som pratade med hela kroppen för att vi skulle förstå att han också hade segelbåt. Han lyckades ta oss till en busshållplats dit det även kom bussar. Så sista lilla biten blev det buss och så var vi lyckliga vid dingen och kunde puttra ut till St Anne och Eos.

Promenader blir det också
Micke och Googles Maps hade rätt. Det fanns en väg här. Men stor väg…tja…

Vi har haft några blåsiga dagar då vi inte velat lämna Eos. Mitt i blåsandet blev Micke sjuk! Hög feber och influensasymtom. Eftersom det inte är så troligt att det är influensa så gissar vi på denguefeber eller chicungunja. Så nu bidar vi sjukdomsförloppet ute i ankarviken och hoppas det är en lindrig variant han drabbats av och som går över på en vecka.

Så firade vi Mickes födelsedag!
Annonser

St Anne, Martinique igen

Äntligen har vi en grill som fungerar igen! Men det har krävt stor möda och våra stackars ben har gått många timmar på föga promenadvänliga gator. Det blev inte industriområdet utanför Fort de France som sålde en brännare till oss. Trots många välmenta försök att hjälpa oss av trevliga martiniquebor blev följden bara att våra trötta ben fick trava ytterligare några kilometer till ingen nytta. Efter tre dygn i marinan gav vi upp och seglade tillbaka till Grand Anse D’Arlet för lite social samvaro med vännerna där.

Skulle inte regnperioden vara över??? Tur det är varmt ändå!

Men jakten på en brännare till gasolgrillen var inte över. Vi tog oss till St Anne där vi bidade tiden för att segla över till St Lucia. Grannland till Martinique, bara fyra timmars segling bort och som vi helt sonika seglat förbi för bara någon månad sedan. Där finns nämligen en marinbutik, Island Waterland, som möjligtvis kunde ha en brännare i lager

I Rodney bay på St Lucia

.När väderutsikterna därför visade på lite måttligare vind så klarerade vi alltså ut från Martinique och seglade ner till Rodney Bay på St Lucia.

I en timme slet Micke med att få upp fisken. Sedan slet den av vår 43 kg-s rev och försvann. Vad hade vi haft på kroken?

Inne i marinbutiken höll vi tummarna men till ingen nytta, för där brännarna till vår grill skulle hängt hängde inte något alls. När vi frågade butiksbiträdet om när brännarna skulle kunna vara i lager igen konstaterade han bara efter att ha kikat i datorn; nej, de kommer inte med i nästa transport heller… Det kändes lite tröstlöst ett tag men så fick vi prata med Ian Kowan som huserade på kontoret innanför butiken. Det gick nämligen att få en brännare, som fanns i lager i butiken på St Maarten, skickad med snabbpost till St Lucia. Det skulle visserligen kosta oss lite extra men det var vi beredda att betala. Detta hände på en måndag och Ian trodde att vårt paket kanske kunde vara på St Lucia på onsdagen och allra senast på torsdagen.

För att göra en lång historia lite kortare så gick vi flera gånger till Island Waterland och stackars Ian ringde åtskilliga telefonsamtal till St Maarten och sedan till flygplatsen dit paketet skulle levereras innan vi torsdag eftermiddag kunde ta bussen till Castriers flygplats. Vi hade med ett papper från Ian där han skrivit ner värdet på vår försändelse för att vi inte skulle behöva betala en hög tull på paketet. Det är nämligen inte lätt att få ut paket med post utan att en massa extrautgifter tillkommer. Vi är väldigt, väldigt tacksam för att Ian la ner så mycket energi för att hjälpa oss.

Blir det något paket måntro?

Fyra personer involverades då vi skulle hämta paketet. Förste man, som jobbade på ”Quikpak”, tog betalt för frakt av varan. Sedan fick vi gå till lagret där andre man och gick och hämtade paketet. Genast var tredje man där, han var tullare, och han öppnade paketet för att, förmodar vi, konstatera att det innehöll vad det skulle. Det gjorde det inte!!! Snabbt kunde dock Micke konstatera att det nog skett en sammanblandning av paketen eftersom en annan seglare också skulle hämta ett paket den dagen. Man nummer två fick alltså gå ytterligare en vända in i lagret och kom lyckligtvis ut med rätt paket. Man nummer tre, tullaren, blev emellertid lite misstänksam. För en brännare till en grill är väl ingen riktig båtartikel??? Tydligen hade vi inte rätt att ta in en vara som inte skulle sitta på båten. Vi gick inte in i en diskussion med honom om detta utan förklarade att det tillhörde köket och var fast monterat vilket han lyckligtvis gick på. Pust! Nu skulle ett nytt papper skrivas och vi fick reda på att vi slapp betala tull eftersom varans värde var så lågt. Tack Ian! Med detta nya papper skulle vi gå till man nummer fyra, som också var tullaren, och som satt och spelade domino med killarna på lagret. Han fick ta en liten paus för att gå bort till bordet där vårt paket låg och överräcka det till oss. Äntligen! Gissa om vi var glada när vi gick därifrån?

Passar den?

Så nu har vi en fungerande grill igen. Extra bra eftersom vår ena brännare till köksspisen har slutat fungera. Så där har vi ett nytt arbete.

Dock var det inte bara brännaren till grillen som Island Waterland fick förse oss med. Vår nya länspump, som vi installerade så sent som i maj förra året, har slutat fungera. Precis när den slutade fungera vet vi faktiskt inte. Men den fungerade i oktober på Bonaire i alla fall. Visst är det tråkigt att båtgrejor är så dåliga! Vad hjälper det att den har tre års garanti när vi inte kan reklamera den (åtminstone inte just nu)? Det blev till att punga ut med 1500:- och vara väldigt glada att vi befann oss på en plats där det gick att få tag på en! Varför vi plötsligt hade tjugo liter vatten i kölsvinet undrade vi förstås över… Vi löste det också. Vår länspump har inte tillräckligt hög svanhals på slangen till så när Eos for med hela sidan i vattnet vid en kuling, då kom vattnet in bakvägen genom slangen… Men det ska vi åtgärda!

Underbart att bada!

Nu är vi tillbaka i St Anne och Martinique. Grillen har använts! Vi har varit på middag till vännerna på Rosalinda. Bäst av allt; yngsta sonen har fått sitt första barn, just i dag! Välkommen lille Nils!

Tillbaka till de fina promenaderna vid havet i St Anne

Fort de France, Martinique

Så har vi kommit till Europa igen! Vi har inte seglat över Atlanten förstås men Martinique i Karibien tillhör Frankrike och på köpet dessutom EU. Bankkorten fungerar inte om de inte är öppna för Europa, vid akuta sjukdomar kan vi trava till doktorn och visa fram vårt försäkringsintyg och får vård utan att betala mer än hemma. Bäst av allt, vår telefon fungerar som i Europa! Vi har både fria samtal och internet på samma villkor som i Sverige! Synd bara att vi hann köpa ett dyrt simkort innan vi kom underfund med detta…

Vi ville ju ringa våra nära och kära till jul…

På Martinique pratar man franska förstås vilket vi tråkigt nog inte gör. Vi har plockat fram Mickes nybörjarbok i franska från 60-talet för att försöka lära oss några användbara ord, Jodå, vi har båda någon gång i tidernas begynnelse läst första årskursen i franska men vi hade väl teflon i hjärnan det året för det visar sig att inget av det finns kvar. Vi blir alltså väldigt glada när någon fransman visar sig prata engelska men det tillhör inte vanligheten.

Blir det någon julmat idag? Nähä, inte idag heller…

När man kommer till Martinique söderifrån så går man först in och ankrar i Le Marin. Där finns ett flertal marinor, ett stort ankringsområde, affärer för både mat och båtartiklar. Först gällde det dock att klarera in vilket görs lätt och smidigt över en dator på vissa auktoriserade ställen. Men Le Marin är inte så roligt att ligga i, så efter att ha bunkrat upp med ett antal mer eller mindre viktiga tillbehör (bl.a. det onödiga inköpet av simkort) så skyndade vi oss ut till ankringen i St. Anne en liten bit därifrån. Där ligger man väl skyddad för Atlantens vågor och med fint badvatten runt båten. Vi räknade till cirka 250 ankrade båtar under julen.

Lycka när delfiner leker runt båten och vattnet just då blir alldeles blankt!

St. Anne är en liten mysig by med fina badstränder. Där finns också en fin vandringsled som sträcker sig från byn och runt hela sydvästra kusten. De övriga karibiska öarna har väldigt lite av vandringsleder men här på Martinique finns en hel del som vi hoppas utforska.

Promenad runt St Anne
Gott Nytt År med besättningarna på Rosalinda och Kaiso! Vi fick höra många intressanta berättelser från seglingar i Karibien ända från sextiotalet

Efter nyår lämnade vi St. Anne och seglade den korta sträckan till Grand Anse D’Arle. Vi var ju bjudna på 50-årskalas. Magnus på Nanny firade sin födelsedag tillsammans med ett stort gäng hitflugna seglarkompisar från kalla Norden plus några nya bekantskaper som de mött här i Karibien bla oss alltså. En väldigt trevlig eftermiddag och kväll som vi är sååå glada att vi fick vara med på.

Vännerna som kom från Sverige hade hyrt hus i Grand Anse och där kunde festen vara!

Idag har vi seglat till Fort de France (huvudstad på Martinique). Här ligger vi minsann i marina. Relativt nyöppnade Port de Plaisance de L’Etang Z’Abricots (vrider tungan av mig bara jag försöker uttala det). Här betalar vi mindre för två dygn i marina än för en ganska mager handlingsrunda i matbutiken! Kanon!

En bild från den vackra viken i Grand Anse D’Arlet. Vi seglar snart tillbaka dit.

Vi saknar fortfarande en del till vår älskade gasolgrill. Vi har inte kunnat grilla på evigheter! Vi har fått tips om att det finns en firma som säljer grilltillbehör och detta stället ska vi leta upp. Vi gjorde ett tappert försök idag som blev mindre lyckat. I morgon ska vi förbereda oss bättre. Håll tummarna!

Bequia, St Vincent och Grenadinerna

Första anhalten efter att vi lämnat Grenada blev Union Island i St Vincent och Grenadinerna. Det var bara några få timmars segling innan vi kunde släppa i ankaret i Chatham bay på västra sidan av ön. Vi stannade bara en natt och huvudsakliga anledningen var att vi ville klarera in till landet.

För två år sedan hade man infört ett system med in- och utklareringar över nätet och vi trodde i vår enfald att systemet var än mer utvecklat nu men istället är det i stort sett nedlagt. Så åter gäller det att fylla i papper med karbonpapper emellan. In och ut samma frågor och ingen som bryr sig vad man skriver.

Hur många liter vin ska jag skriva att vi har Micke?

Vi såg också fram emot en lång och härlig promenad över hela Union Island eftersom vi ankrade på precis motsatt sida av ön jämfört med flygplatsen där myndigheterna höll till.

Ända längst bort ska vi…

Det tog oss tre och en halv timme backe upp och ner och i gassande sol. Ibland vet vi inte vårt eget bästa. Vi var helt slut och jättehungriga när vi kom tillbaka till vår bukt.

Vilken tur att det låg en restaurang nere vi stranden. Där tog vi oss en välförtjänt och mycket god lunch

Dagen efter seglade vi till Bequia. En härlig segling i dikt bidevind. Det är bara det att då lutar båten väldigt mycket och det är lite obekvämt att göra något i kabyssen. Men vi ville ha fisk och fisk fick vi. Först fick vi en lite barracuda. Inte favoritfisken kanske men den fick duga och jag filéade den fint i vårt lutande kök medan jag halkade kring i min egen svett. Men vi fortsatte att fiska och så nappade det förstås samtidigt på båda spöna. Micke drog upp två fina tonfiskar alldeles själv och med visst besvär eftersom de trasslade in sig i varandra. Jag styrde i den hårda vinden och kunde inte hjälpa till ett dugg. Ännu mer svett stänkte men vi fick god fisk i många dagar!

Heja! Äntligen dags för tonfisk!

Julen närmar sig och seglare kommer till Bequia för att fira jul här. Det var egentligen vår tanke också. Det finns till och med en svensk här som har en restaurang och han ordnar svenskt julbord på julafton. Det är med stor tvekan vi har bestämt oss för att segla vidare. Vi måste ta oss till Martinique eftersom vi är bjudna på 50-årskalas där efter nyår och med de prognoserna som vädergubbarna spår vågar vi inte chansa och vänta.

Många båtar i Bequia

Vi har träffat flera svenskar här, några har just seglat över Atlanten och andra har varit i Karibien längre. Det är roligt att träffas och utbyta erfarenheter. Vi har också förnyat litteraturen i ”biblioteket” som var i stort behov av lite byte av böcker.

En dag tog vi färjan över till Kingston på St Vincent bara som en utflykt

För övrigt har vi vandrat runt på ön och i Port Elisabeth och snorklat lite grann. En dag var en svart liten korallfisk väldigt närgången mot Micke. Micke fick till och med slå till den för att den var så envis. När jag kom ner i vattnet bet den mig i tån!!! Han tyckte helt klart att vattnet var hans gebit och att vi inte hade där att göra. Men vi har aldrig varit med om något liknande…

Någon julgran har vi inte hittat så det får bli en julblomma

Avslutningsvis vill vi önska alla våra läsare i riktigt God Jul och Gott Nytt År!

Carriacou, Grenada

Vi blev kvar några dagar på södra Grenada för att ordna inklareringen och handla lite inför seglingen norröver. På Carriacou är det svårt att få tag i något utom ett torftigt sortiment av matvaror så vi ville besöka både marinhandlen och matmarknaderna.

Regnar det så samlar vi vatten från soltaket. När allt är fullt blir till och med colaflaskorna fyllda.

Nystartade Tyrell bay marina på Carriacou gav oss ett mycket gott pris på lyft av Eos och upp till sex dagar på land. Vi fick själva bestämma när vi ville upp och passade på när vädret var stabilt ett par dagar efter vår ankomst till ön.

I den här delen av världen får man inte ens hålla i en tamp när båten ska upp på land. Dykare kollar att lyftbanden kommer rätt

Vi fick ju en liten skada på skrovet när vi skulle byta packningen på propelleraxeln på Bonaire. På land kunde vi konstatera att skadan var mindre än vi trott men Micke passade på att måla lite epoxyfärg över repan. Han putsade också bort gamla spår av havstulpaner och annat.

Inhemsk mat på restaurang; majspudding, ockra, stekta bananer och grisgryta.

Våra båtgrannar på land blev mäkta förvånade när vi inte bottenmålade skrovet. Egentligen var vi väl lite förvånade själva… Kanske var vi påverkade av att vi just läst en bok om hur vi människor förgiftar vår jord och ville dra vårt lilla strå till stacken. Eller kanske tyckte vi att bottenfärgen vi målat på nio månader tidigare borde hålla längre än så. Eller kanske tyckte vi helt enkelt att 9000 svenska kronor är på tok för mycket att betala när vi själva kan skrapa rent skrovet med muskelkraft. Ska bli intressant att se om det växer mer havstulpaner på de fläckar som Micke målade epoxyfärg på och som alltså inte har någon giftfärg över än på övriga skrovet. Lovar att återkomma till detta.

Grönt och vackert på Carriacou också

Men Eos blev i alla fall vaxad och propellern putsad plus en hel del annat och vi var väldigt nöjda när hon återbördades till havet efter tre dagar på land.

Den lilla smala sandön som kan anas mitt på bilden är Sandy Island. Längre bort syns Union Island som tillhör St Vincent och Grenadinerna. Längre är det inte mellan länderna här.

Nu har vi klarerat ut ifrån Grenada för att gå till nästa lilla örike. Vi ligger just nu på boj utanför en liten sandö som lämpligt nog heter Sandy Island. Vi badade för några timmar sedan och hade en riktigt fin snorkling och såg både rockor och mängder av fisk. Här är så mycket fisk att pelikanerna har en helt annan fisketeknik än de hade i Charlotteville. De behöver helt enkelt inte anstränga sig så mycket. Fisken hoppar i stort sett in i munnen på dem. Kanske borde vi skriva en avhandling om detta…

Lunch utanför Sandy Island. Snart ska vi i och snorkla!

I morgon seglar vi vidare till St Vincent och Grenadinerna!

Åter på Grenada

Det kan vara väldigt skönt att bara ta det lugnt ett tag, njuta av fina bad, gå iland och se sig omkring och läsa böcker i mängder. Men efter några dagar så är vi rätt trötta på det lata livet. Fördelen med att resa med sin egen båt är ju att man bostaden med sig och då är det bara att dra upp ankaret och segla vidare och få nya vyer. Vi bestämde oss för att vi ville till Tobago igen. Charlotteville på norra Tobago är en liten pärla som vi lärt oss älska under flera tidigare besök, senast för två år sedan.

Nu seglar vi igen!

För att segla dit fick vi dock först segla upp till Carriacou igen. Där inväntade vi några dagar på lagom vindar för att segla till Tobago. Kruxet med att ta sig till Tobago är att ön ligger sydost om Grenada och det innebär att man har en ganska rejäl motström då man seglar dit och dessutom vinden från ost. Men från Carriacou har man ändå skapliga förutsättningar att klara det.

Delfin på besök

Under de första timmarnas motorgång mot hög sjö började vi nästan misströsta och undrade varför vi gav oss in i detta frivilligt. Men sedan vred vinden några grader och vi kunde segla mot målet. Vi fick en riktigt fin segling under en solig dag och en stjärnklar natt och efter nästan tjugofyra timmar seglade vi in i Man of War Bay i Charlotteville!

Åter i Charlotteville!

Vi var här för elva år sedan och senast för två år sedan men Charlotteville har inte förändrats nästan alls. Här härskar samma lugn och ro som vi mött tidigare. Fiskare åker in och ut med sina små båtar, pelikanerna visar sina konster när de dyker efter fisk, fregattfåglarna svävar kring i skyn och en och annan papegoja flaxar över de grönklädda bergsidorna. På gatorna rör sig folk sävligt och nästan alla hälsar.

Pelikanerna är så roliga att iaktta och de är sååå många i Charlotteville

Dock är en förändring på gång. Redan för två år sedan var bygget av ett köpcentrum påbörjat. Alla som varit i Charlotteville måste verkligen häpna. Vad har ett köpcentrum att göra i denna lilla håla? Vi trodde kanske att det skulle vara färdigt vid det här laget men det var fortfarande bara ett skelett men ett betydligt större skelett. Så vi lär aldrig få se det färdigt och det är kanske lika bra det.

Och vem ska handla här?
Bygatan i Charlotteville

Vi har gått till fort Campelton, vandrat ner till Pirate Bay, gått runt på de små gatorna som klättrar högt upp på bergssidan. Det sistnämnda är en kraftansträngning för både muskler och hjärta. Och vi har varit två gånger på Suckhole, Charlottevilles utan konkurrens bästa restaurang.

Hur många papayor får det plats i ett träd?

Vi måste emellertid tillbaka till Grenada. Vi har insett att vi måste ta upp Eos på land. Den brutala behandlingen då vi ”lyfte” båten på Bonaire ledde till en skada på skrovet… Bästa och billigaste platsen att göra detta på är på Carriacou.

Hejdå lilla motmot! En av Tobagos vackra fåglar.

Vi har varit hos tull och immigration och skrivit mängder av papper. Om tobagobon är vänlig och hjälpsam så är Trinidad och Tobagos myndigheter riktigt tråkiga paragrafrytare. När det passar dem själva alltså… Det tog fyra dagar innan immigrationen orkade åka upp till Charlotteville och stämpla våra pass för inresan. Det var tydligen inte så noga, men när vi ville ha tillstånd för att segla ner till Store Bay på södra delen av Tobago då var det inte lika lätt. Visst fick vi vårt segeltillstånd, men ankra på vägen? Nej, det gick absolut inte. Och vi var tvungna att genast efter ankring åka in till myndigheterna i Scarborough. För två år sedan gick allting mycket lättare, troligtvis berodde det på att det var en annan person på myndighetsposten i Charlotteville på den tiden.

Så vackert blommar ingefäran på Tobago

Saker förändras inte alltid till det bästa. För två år sedan fanns det fullt av bojar för gästande båtar i Store Bay. Botten av ankringsviken är nämligen full av elektriska kablar. En stor skylt förkunnade nu liksom då att det inte var tillåtet att ankra. Hmmm… vad gör vi då? Vi har tillstånd att segla till Store Bay och ingen annanstans och vi får inte ankra. Hur tänkte de nu?

Vi fick förstås släppa i ankaret ändå och Micke snorklade och kollade att ingen kabel var i vägen. Sedan tog vi snabbt en routetaxi (privatbuss) till huvudstaden Scarborough för att besöka myndigheterna. Vi bestämde oss för att segla vidare till Grenada för att inte riskera böter för olovlig ankring. Vi tänkte gå klockan nio på kvällen. Men i detta land är det så att även om du klarerar ut under dagtid så får du betala övertidsersättning om du ska segla iväg utanför normal arbetstid. Då ändrade vi oss och sa att vi skulle gå klockan fyra. När vi verkligen tänkte gå visste vi att ingen skulle kolla. Det är en bra bit mellan Scarborough och Store Bay.

En kort och trevlig resa till Charlotteville och en avslutning som inte riktigt blev som vi hade tänkt oss. Men strunt i det. Nu är vi tillbaka på Grenada!

St George´s, Grenada

Det är ett betydligt behagligare klimat på Grenada än på Curacao tycker i alla fall jag. En och en halv grad lägre vattentemperatur innebär att inomhustemperaturen inne i Eos blir mycket skönare. Jag har kunnat lämna nattlogin ute i sittbrunnen och sover nu med Micke i akterkabinen igen.

Dessutom händer det att det regnar på Grenada, ofta en kortvarig, men rejäl, skur varje dag faktiskt. Sanden från Curacao är borttvättad och saltet från däcket likaså. Dessutom kan vi samla sötvatten som behövs när vi vill skölja av oss saltvattnet efter baden. Jodå, Micke badar också även om vattnet ”bara” håller 29 grader.

Ingen vanlig syn på Eos

Vi saknar dock affärerna från öarna och länderna vi lämnat. På Curacao fick vi tag på allt vi önskade, en del för skapliga pengar och annat som var lite dyrare. I Colombia var frukt och grönsaker väldigt billigt och så fräscht och gott! På Grenada importeras nästan allt och det är riktigt dyrt; kött, potatis, mjölk för att bara nämna något, är minst dubbelt stå dyrt som i Sverige. Det finns undantag, kycklinglår och vingar kan man äta och så har vi hittat nya goda grönsaker från den lokala marknaden som vi ny frossar i. Men som vi brukar säga, vi ankrar ju gratis så då får väl maten kosta lite mer…

Callaloo till vänster, smakar som spenat ungefär och mango, avokado, vitkål och den nya grönsaken ockra!

Att åka buss på Grenada är något som är väldigt billigt. För endast åtta svenska kronor per man kan vi ta bussen från Prickly bay och in till huvudstaden St. George´s. Det är inte så långt men kan ta sin tid då eftersom det gäller att hitta så många passagerare som möjligt. Så lite extrasvängar hit och dit är det som gäller och så knös det in så mycket folk det bara går. Vi kan förstå att det behövs om både chaufför och ”inkastare” ska få någon lön att tala om.

Buss nummer 1 inne i St George´s på väg ut till Prickly bay

Vi råkade på två svenskar som är bosatta och arbetar på Grenada. De berättade att en vanlig lön för ett okvalificerat arbete är 46 svenska kronor per timme som sedan ska beskattas. Dessutom finns det en arbetslöshet på 50 procent. Så vi är väl inte de rätta att beklaga oss över dyr mat…

Prickly bay ankring

Faktum är att vi tröttnade på Prickly bay rätt snart. Det är så sanslöst gungigt att ligga ankrad där. Vi låg några dagar utanför huvudstaden och sedan tog vi en dagssegling upp till Carriacou, som också tillhör Grenada, men som är en egen ö. Vi ville träffa Liv och Magnus på Nanny innan de seglade vidare norrut.

Hej då Liv och Magnus. Hoppas vi ses igen!

Nu är vi tillbaka på ankringen utanför St. George´s. Äntligen har reservdelen till vår grill kommit som vi beställde på Budget Marine för två veckor sedan. Nu kan vi använda grillen igen utan att riskera att den faller i bitar!

På marknaden i St George´s

I morgon seglar vi norrut igen. Förhoppningsvis ankring på en liten idyllisk ö strax norr om Grenada. Vi får se!